känna många af samtidens och den närmast förflutna tidens allra mest framstående — som han i alla afseenden vågade sätta i bredd med henne. Hon närmade sig fullkomligheten, och man kunde väl tala om hennes helighet: "heligt kallar jag allt, som är renmänskligt, fritt, ädelt, själfständigt och klart".
I Stockholm hade Martina von Schwerin ett lifligt umgänge med sina gamla väninnor Charlotte Åkerhielm och Marie Arfwedson. Den senare gjorde sedan på sommaren långa besök å Sireköpinge, låg där illa sjuk och vårdades ömt af fru Martina. Om "Ängeln" skref denna till Tegnér: "Friherrinnan Åkerhielm är och förblifver alltid för mig den person, bredvid hvilken jag andas lättast i Stockholm. Alla min lefnads känslor och minnen sluta sig till henne och förhöja för mig värdet af alla hennes älskansvärda egenskaper." En ny ledamot af Brinkmans "seralj" hade hon lärt känna, grefvinnan Montgomery; om henne heter det: "Till och med som fruntimmer finner man den lilla italienskan förförisk; vi äro för öfrigt rätt goda vänner."
Trots alla dessa goda vänner och all hyllning af Stockholmssocieteten, längtade fru Martina dock åter till hemmet i Skåne: "Till bokarnas land står åter min håg och där endast känner jag mig nu mera ej vara flyttfågel". Det goda förhållandet till Tegnér blef icke genast återknutet, och det skulle snart grumlas på ett betänkligare sätt. Den 29 juli skref hon till Brinkman: "Jag har sett vår biskop i Helsingborg två eller tre gånger, men nästan alltid vid hofvet eller med hofvet. Han hade lofvat att komma till mig besök under loppet af denna vecka; ännu har ingenting hört, jag väntar honom alltjämt. För öfrigt tycktes han mig icke vara väl öfverens med sin nya värdighet, och hvad som är värre, han tycker just inte om att man säger honom det... Hans orolighet och hans oförmåga att finna sig lugn och väl, som ni redan märkt i Stockholm, är ett osvikligt tecken därpå."
Under de kungligas vistelse i Helsingborg och vid Ramlösa ansåg sig Tegnér böra uppvakta dem. Friherrinnan Martina hade tillskrifvit honom och bedt honom under denna tur vara välkommen på Sireköpinge. Inbjudningen upprepades, och han tackade och skref (den 24 augusti): "Vi lefva alla mer eller mindre bland lifvets ruiner, därför borde vi också, medan vi ännu stå upprätt, sluta oss något närmare tillsammans än som nu beklagligtvis sker."
Besöket synes emellertid icke blifvit af. En eller annan smörsändning gick som vanligt från Sireköpinge till Gråbrödersgatan i Lund, men brefväxlingen blef nu på lång tid afbruten. Ett bref från friherrinnan Martina af den 28 oktober tillkännagaf för Brinkman att en brytning ägt rum; några detaljer meddelade hon dock ej, det hette blott att hon icke kunnat handla annorlunda än hon gjort och hon tillade (här i öfversättning):
"Om några år skola vi tvifvelsutan återfinna hvarandra. Jag skall emellertid alltjämt förblifva en beundrarinna af hans snille, jag gör rättvisa åt alla hans utmärkta egenskaper; men min moraliska värdighet, likaväl som hans, fordrar att vi icke se hvarandra förr än tiden utplånat några smärtsamma
