detta på en tidpunkt, då han icke förutsåg sin skyddslings kommande lycka. Enligt hans egen uppfattning för 20 eller 18 år sedan var denne blott en mycket städad ung man utan någon begåfning, som öfversteg det vanliga måttet.
Ändtligen har jag läst Lycksalighetens ö... Jag är ledsen öfver att Atterbom har sett sig tvungen att publicera en del däraf, ty dessa stora allegoriska skapelser fordra i all synnerhet att bedömas i sin helhet, och nu är man nödsakad att stanna vid enskildheterna, hvilka i ett arbete af denna natur aldrig böra framträda för sig utan grupperade omkring hufvudämnet, som de pryda och försköna. Emellertid finns det många vackra sådana: Jag kände redan genom er Näktergalens klagan. I allmänhet kan jag i arbetet endast kritisera en allt för stor öfverdrift af beskrifvande poesi... Man skulle hafva orätt att icke än vidare lägga märke till Jägarnas sång i första äfventyret, som synes mig verkligen hafva en omisskännelig förtjänst af poesi och uttryck, samt flera stämningsfulla drag spridda här och där i arbetet, hvilka röja en djupt känslig själ, som ingen torde kunna bestrida hos en författare, från hvilken icke en gång förlöjligandet har kunnat taga något af hans ömma och djupt melankoliska anläggning. Tegnér har visserligen icke orätt då han kallar denna anläggning Atterbomspjunk; men det finns dock ögonblick i lifvet, då smärtan har något att säga en hvar, och då man känner sig mera i harmoni med den vän, som delar vårt lidande, än med stoikern som förebär att det icke finnes. Och vi skulle väl icke kunna neka att vår store skald icke är poesiens Zeno."
I början af följande år befann sig friherrinnan von Schwerin i Göteborg, där modern låg sjuk. Det dröjde nu en tid innan hon skref till Brinkman:
Göteborg den 16 mars 1825.
Huru kommer det sig att jag till andra under skrik, stoj och buller sammanrafsar bref men saknar alldeles denna förmögenhet då fråga är om Brinkman, till hvilken jag helst skrifver? Förmodligen däraf att jag med Brinkman är van att endast behandla lifvet under dess poetiska åsikter, då hvarje prosaiskt missljud ej kan annat än störa min tankeföljd och göra hvarje afbrott däraf verkligen plågande för sinne och känslor. Således har jag ej skrifvit... Mitt hjärta och min plikt tillsäga mig att framför allt vårda min mor... och jag känner den ljufvaste tillfredsställelse af att ägna henne hela min uppmärksamhet... Huru innerligt gärna hade jag ej i stillhet häromdagen gjort Brinkman förtrogen med den verkliga smärta jag erfor vid tidningen om den stackars Maries[1] död... Alla de scener i lifvet vi genomlefvat tillsammans framstå åter för inbillningen och minnet, och besynnerligt att färgerna däraf synas för människosinnet i en lifligare, en förhärligad glans, då de teckna sig på grafvens och den långa skilsmässans mörka duk... Men nog därom. Vändom vår uppmärksamhet till andra föremål! Ibland dessa står Fritiof främst, och med innerlig glädje delar jag Brinkmans tillfredsställelse öfver den njutning den ojäfaktigt kommer att skänka oss alla, som så gärna ägna åt snillet vår hyllning
- ↑ Fru Arfwedson f. af Sandeberg (jfr ofvan s. 12 och s. 162).
