och vår beundran. — Skada att dessa känslor blifvit på så prosaiskt vis missförstådda af den, som mer än någon annan borde göra rättvisa åt det, som ensamt förädlar lifvet... Fast och orygglig är min föresats att ej i Tegnérs ögon gifva mig anseende af en behagsjuk kvinna, som passar på det första tillfället att ånyo tillsmyga mig en uppmärksamhet, hvars tendens jag nödgats förkasta... Vore jag blott karl, som jag så ofta i lifvets växlande omständigheter finner anledning att upprepa, så afhöll mig visserligen ingenting att med Fritiofs store författare afgöra hvarje tvist med de förekommande, af känsla och beundran helgade ord: Låt oss vara vänner! Nu är förhållandet helt annorlunda och ingenting i världen, jag upprepar det, kan förmå mig att förödmjuka min kvinnliga stolthet äfven inför snillet.
Jag säger ingenting om våra härvarande nöjen — de äro sig lika öfverallt; likväl synas Göteborgs-boerna känna större behof af ett trefligt familjehem än hufvudstadens invånare.
Jag har i dag tillskrifvit Grafström... Hufvudet uppfylldt däraf finner jag förmodligen däri anledningen att jag äfven tillskrifvit Brinkman på svenska, hvilket jag först nu märker — men alla språk finna ju vägen till hjärtat. —
Den 23 mars 1825.
— Hvad vår biskop beträffar, gör det mig mycket ondt om hans tillstånd, men kan tyvärr icke göra något för att förändra det. Ehuru[1] jag till en del medger att han törhända fått ensam hvad han själf så härligt i Fritiof yttrar om känslan
Sent eller tidigt dess slumrande gnista
vaknar i gudars och människors barm;
känner jag för väl hans sätt att behandla och framför allt att bedöma densamma för att kunna tro en missräkning i detta afseende i stånd att nedslå hans fria anda och hans väldiga sinneskraft. Tegnér har själf sagt mig han vore utur stånd att erfara en svärmande tillgifvenhet, och blott en sådan försmådd kan grumla lifvet i dess friskaste källor och bortjaga de hulda änglar, som hålla vård om hjärtats helgedom. — Härtill kommer äfven, bästa Brinkman, att jag anser det alldeles omöjligt för mig att inge en så kallad passion och endast en olycklig sådan skulle kunna alstra de dystra tankar och bilder Tegnér uttrycker, visserligen utan afseende på någonting dylikt. — Men hvad min anande vänskap långt förut förespådde honom har nu inträffat: han finner sig ej mera ense med sitt läge, hans fria själ, hans högsinta inbillning, ja ända till hans själfsvåldiga natur studsar tillbaka vid annalkandet af de bojor han själfmant pålagt dem; och kanske saknar han stundom, det vill jag medgifva, det vänliga deltagande, som anspråkslöst följde hans mäktiga tanke i dess djärfvaste ströfningar, och återhunnen till jorden ej begärde bättre än att där städse strö förtroendets, beundrans och vänskapens blommor på hans stig. — Se där hvad som på sin höjd kan förmörka hans sinne i afseende på mig! Ty orätt tror han sig ej hafva — däremot är det jag som ville göra
- ↑ Härifrån är brefvet skrifvet på svenska.
