af mitt förhållande till Tegnér. Vare detta nog sagdt därom! Hade mitt hjärta talat, och detta har jag ofta sagt honom själf, hade kanske äfven jag halkat på förförelsens och känslans slippriga väg. Det förblef stumt, och af lättsinnighet och fåfänga kan aldrig Brinkmans Stella afsäga sig sitt kvinnliga värde. — — —
Den 23 juni 1825.
— — — Från Lund har jag blifvit förfrågad om ej jag tyckte att de senare bekanta stycken af Fr. ej svarade mot de första. Brinkman gissar mitt svar: jag finner likstämmighet, storhet, snille, känsla, poesi och här och där ett svagare ställe i allt. Med förtjusning upprepar jag ännu de ställen, af hvilka jag nästan dagligen lär mig något utantill, och upptäcker däri ständigt nya poetiska skönheter. Hafva vi någon skönare deskription på svenska än denna:
Men det är fåfängt till att hoppas,
där blåser nu en morgonvind,
och utur öster rosor knoppas
så friska som på Ingborgs kind.
En vingad sångarskara kvittrar,
en tanklös hop i klarnad sky
och lifvet rörs och vågen glittrar
och skuggorna och älskarn fly. —
Nu hade Fritiofs saga utkommit. Med hvilket förstående intresse hade icke Martina von Schwerin följt med dess tillblifvelse! Hur hade hon icke njutit då skalden läst upp en eller annan ny romans henne! Och hade icke äfven hon för honom varit en lifvande kraft, en sporrande förtrogen? Ja, kanske än mer. Äfven om den tradition saknar grund, som berättar att han diktat Fritiofs lycka Afskedet under besök hos henne — på Råda uppgifves det, men skall väl vara Sireköpinge (ty på Råda träffades de knappast, åtminstone icke under Fritiofs utarbetande); så kan dock det först hängifna, sedan grumlade förhållandet till den sköna "biktmodern" ha bildat en af de faktorer, hvaraf Fritiofs-stämningen hos honom sammansattes. Med henne har han också diskuterat planläggning och utförande, och på vissa detaljer synes hon ha direkt inverkat.
Och nu, skulle hon, som betydt så mycket för Fritiof, liksom för hela Tegnérs alstring under dessa åren, skulle hon nu stå utanför, då skalden kringsände de för vännerna bestämda exemplaren af det färdiga diktverket? Nej, visserligen icke. Exemplaret kom, men det blef icke välkommet, ty det hade en ovänlig påskrift och åtföljdes af ett litet, rätt afvisande bref. I påskriften stod "vänskapsfullt från fordom af författaren", och af brefvet framgick att, han icke vidare önskade något närmande. Ett par dunkla ord om misstanke för "nedrighet" inflöto också. Detta kunde hon icke förstå, svarade hon (18 juli 1825), sådant hade på intet sätt kunnat framkallas af "hennes sätt att tänka och handla under en flerårig bekantskap". Hon skulle naturligtvis respektera "den anda uti hvilken Fritiofs författare blifva förstådd och tilltalad", men hon tillägger: "Hvarföre skall ej den höge skalden oafbrutet njuta ett friskt och bekymmerslöst lif? Må
