detta snart återvinnas, är en uppriktig önskan af Martina Törngren."
I full indignation skref hon om Tegnérs beteende till Brinkman ett par dagar senare. Boken med den sårande dedikationen ville hon icke se. Med denna hade Tegnér också skickat sitt skoltal i Jönköping. Detta, liksom hans tal på Växjö gymnasium, fann hon icke ha högre värde, blott utgöra "mynttecken bland de ädlare medaljerna från hans bättre tider". Öfver allt råder en mindre lämplig kärnspråkston, och en och annan bild har han användt förut. Ett ställe hade dock rört henne till tårar, emedan det målade hans eget sinnestillstånd: "Ack, snillets lager är ofta blott ett fladdrande sken, som sväfvar oroligt öfver vulkanen i ett förbrändt, i ett aldrig lugnadt hjärta. Tacka Gud om han skonat er för den olyckliga skänken."
Den 1 september skref hon till Brinkman med något större lugn: "För min del, bästa Brinkman, är jag öfvertygad att en månads sammanvaro med Brinkman vore för hans sjuka själ och hjärta det bästa läkemedel. Edra upphöjda känslor, edra ädla åsikter af lifvet och af mänskligheten, ert bildade snille och er djupa, lena känslofullhet skulle bättre än alla farmakopéns skatter återställa den förlorade jämvikten i hans inre. Oförställdt skulle han tilllåta er att skåda däri, och blotta tanken att vara fattad och förstådd skulle genast vara en balsam för hans oroliga sinne... Ack, hvarföre har egenkärlekens onda ängel stört ett så skönt och rent förhållande, hvarföre får ej vänskapens lena, försonliga hand, deltagandets upplysta makt, känslighetens milda öfverseende och glädtighetens lekande skämt försona med lifvet en ädel varelse, hvars villor äro kanske det mest nedslående bevis på mänskliga naturens ofullkomlighet?"
Tegnér hade nu på sommaren varit vid särdeles mörkt lynne, och detta gjorde henne ondt; hon tillade i brefvet till Brinkman: "Emellertid kostar det på mig att veta detta förnyade anfall af svårmodighet just hafva utbrutit vid den tid han fått mitt svar."
Det fanns dock andra orsaker till hans svårmod, och särskildt en viktig sådan. Denna synes fru Martina ännu icke anat och icke kunnat ana. Men hon fick snart veta den af hans egen mun.
Den 5 oktober kommer helt oväntadt ett bref från Tegnér i en förändrad, en mera vänlig ton, om än sinnesstämningen fortfarande är dyster. Den yttre anledningen till brefvet var en bok, som Amalia von Helvig bedt honom öfversända; han antydde det han önskade taga afsked — "innan jag flyttar från Skåne — eller världen" — och frågade om hon tilläte honom komma. Friherrinnan hade några veckor förut försäkrat Brinkman, att hon, äfven för sin mans skull, icke kunde tänka på att vidare mottaga Tegnér. Men nu, vid detta förnyade närmande, blef hennes hjärta vekt, och hon svarade genast med ett välkommen, tilläggande med tanke på hans förtroende: "En återvunnen rättighet är för vänskapen en sann högtid." Samma dag skref hon också till Brinkman och meddelade den glada nyheten: detta, ett han åter vill komma till Biktmodern, vittnar också godt om hans sinneskraft, ty "visserligen har det fordrats ett ädelt bemödande af hans hjärta för att kunna försona hans hufvud med detta första
