mer än något annat behjälplig att återgifva honom sinnesfrid och lugn. Under det öppenhjärtiga meddelande, som ägde rum emellan oss, döljde jag ej för honom de misstankar jag hyst att hans hustru stundom genom sitt hysteriska lynne förvärrade hans dystra sinnesstämning. Hans svar och förklaringar däröfver böra föranleda oss att frikalla henne från ett orättvist tillmäle. Sådan som hon är förblifver hon för honom nödvändig och bör således bedömas med öfverseende och skonsamhet.
Nu, bäste Brinkman, återstår mig blott en frimodig bekännelse i afseende på er själf. Jag har ej förtegat för Tegnér att ni varit medvetande af vårt så kallade brouillerie. Jag kunde tegat därmed, kan ni med skäl säga; men, jag vet ej, en i sig själf nästan öfverdrifven "Zartgefühl" och fruktan att ej möta mina vänner med samma rena sinne, samma oinskränkta förtroende, med hvilket de behandla mig, gjorde det omöjligt för mig att blifva tyst i en sak, som angick oss alla. Tegnérs öppenhjärtiga väsen har dessutom i sig själf någonting hänförande, och ni bör ingalunda vara missnöjd häröfver efter det endast tjänte att samfälldt besinna alla ert ädla hjärtas ovärderliga dygder...
Biktmodern har åter inträdt i alla sina gamla rättigheter och gör nu, som Tegnér själf anmärkte det, skäl för namnet. Må hon alltid tillstädjas ett rum i snillets och vänskapens heliga förbund och i likhet med violen blomstra blygsamt och tryggt i skuggan af dess ståtliga palmer! —
Tegnér hade fallit offer för "tjänstfärdiga andars beställsamhet". Fru Martina hade ett par år förut indirekt varnat honom för sådana och själf högsinnadt tillbakavisat sladdrares och bakdantares tal. I december 1823 hade hon skrifvit: "Uppriktigt för-säkrar jag att Schwerin aldrig visat ringaste tecken till missnöje öfver H. professorns besök härstädes. De smickra honom däremot. Dylik framställning grundar sig förmodligen på samma välvilja, hvarmed man berättat mig att fru Tegnér är sjuk hvarje gång hennes man är här. Så dömer den sysslolösa och fåkunniga hopen öfver förhållanden de ej känna. Jag föraktar djupt denna slags tjänstfärdighet, och kan ej en gång som kvinna tillåta den att hafva det ringaste inflytande på mina handlingar. Sladdret har ännu aldrig stört mitt lugn. Jag anser det för ett lika nödvändigt ondt — där människohopen valt en samfäld boningsplats — som rännstensvatten och gatusmuts; ty själen har ju äfven sina exkrementer att kasta ifrån sig. — Var således hjärtligt och sant välkommen, då vänskapen för er åt dessa trakter!"
Nu kom, några dagar efter brefvet till Brinkman, följande skrifvelse till Biktmodern från hennes återförvärfvade vän:
Lund den 30 oktober 1825.
Vid min återkomst från Sireköping hade en mängd bref och expeditioner åter samlat sig, som upptagit flere postdagar. Dylik spillning samlar sig alltjämt, och om man ej dagligen rensar biskopsladugården, förgås man slutligen i mörjan. Olyckan
