är att jag ej här har någon notarius (icke en gång en notariefru) utan måste skrifva och uppsätta allt själf. Jag nämner detta endast för att förklara möjligheten däraf att jag låtit tre postdagar förbigå utan att tacka för de dyrbara, oförgätliga, tröstefulla stunderna i Friherrinnans sällskap.
Men hur skall jag tacka? Det ligger någonting obeskrifligt ljuft och tröstrikt däri att få meddela sin sorg, nämligen åt den som kan fatta henne. Visserligen, grafven är stum och natten äfven: deras syster, sorgen, borde äfven kunna tiga. Men jag känner intet bättre bevis för människans sociella natur än just den erfarenheten, som hvar och en måste göra, att allt bekymmer lättas i den mån det meddelas, hvaremot en sorg som ej får luft slutligen spränger det olyckliga hjärtat. Därför äro vänskap och förtroende hela den bättre mänsklighetens lifsluft, och jag andas lättare sedan jag kom ifrån Sireköping. Det är som om mitt hjärtas hemlighet vore adlad, vore helgad sedan jag fått nedlägga den i ett skönt hjärta. — Låt den hvila där, låt den dö där, åtminstone till dess jag själf är död: grafven har ingen annan hemlighet än — den största.
I öfrigt är i hufvudsaken allt sig likt. Samma tystnad, samma förbehållsamhet som förr, och detta nu snart i åtta månader. Hvarje tillfälle till en explikation undvikes med all möjlig sorgfällighet. Ack! om förtroende och ett öppet meddelande är ett behof äfven mellan vänner, huru, mycket mera där andra, ännu ömmare förhållanden funnits! Och likväl ser hon, liksom hela världen, min sorg och dess orsak. Men hon vet tillika att hon brutit utan allt skäl, hon blygs för sin trolöshet, hon kan ej hjälpa sig ur sin förlägenhet annorlunda än genom tystnad. Eller kan hon kanske ej göra sig någon föreställning om hvad ett älskande hjärta vill säga, anser hon kärleken egentligen bestå i yttre beröring, och tror sig fri därföre att jag försummat den? Men hur är det möjligt att man kan tänka så trivialt? Har jag helt och hållet misstagit mig från början? Det är en obeskrifligt bitter känsla att misstänka det den man älskar ej förstår kärleken. Jag talar ej om förståndsgåfvor, men endast om känslor. Att ge bort ett fullt, ett rikt hjärta och få i utbyte ett utfattigt, som därtill med tas tillbaka, utan att man själf kan återtaga sitt eget bättre — erkänn att detta är den grymmaste olycka i människolifvet. Ack! jag går ur lifvet utan att ha varit älskad af en kvinna, kanske äfven utan att ha varit förstådd af en vän! Jag vet ett enda fruntimmer i Sverige, som kunnat hindra detta, som kunnat fylla den oändliga tomheten i mitt hjärta; men hon — dock jag bör icke vara otacksam. Men "solen i mitt lif är slocknad, bara mörker rundt omkring".
Förlåt att jag besvärar med mina griller. Men ingen blickar ostraffad in i det benhus som kallas människohjärtat... Wachtmeisters brudskrift bifogas. Jag borde ej utsprida dylika obetydligheter; men mitt poëtiska rykte är mig likgiltigare än någonsin. Af ära har jag nog och för mycket, jag menar nämligen falsk, usurperad ära för dagen. Kunde jag köpa mig en smula lugn för en hel väderballon af modernt beröm, så vore jag lycklig.
Förlåt. Jag kan ej beräkna solförmörkelserna i mitt sinne; men Friherrinnan bör vandra i dagen,
