Sida:Memorial på Riksdagen i Eiswolde i Norrige.djvu/2

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Jag förmodar att ändamålet af wårt sammankallande härstädes är att gifwa Nationen ett högtidligt tillfälle att yttra sin mening i afseende på sitt tillkommande öde, och icke att hwälfwa på henne, tillika med de olyckliga följderna, äfwen answarigheten af några ärelystnas wågsamma företag. Som Nationens representant, skall jag således tala med den uppriktighet och wärma, som ägna en medborgare, då fråga är om hans Fäderneslands wälfärd.

Jag will ej inlåta mig i någon undersökning öfwer den grannlaga frågan: om wi hafwa någon rätt att undandraga oss den bestämmelse, som Kielska Traktaten oss gifwer. Likwäl synes det mig, att denna rättighet, hwilken redan de facto är förlorad genom de stora Makters kända Förklaringar och Afståelser, hwilka nu afgöra Europas öden, äfwen är förlorad de jure, sedan Norrige, i flera Sekler en erkänd Provins under Dannemark, försummat äfwen det sista gynnande tillfället att återwinna — åtminstone några af sina politiska rättigheter, ett tillfälle, som hwarje annan ultramarinsk Provins af wår betydenhet och af wår föregifna frihets-kärlek icke skulle underlåtit att begagna. Om wi då warit för trogna Undersåtare för att ej låta oss hänföras af så många andra, mindre samwetsgranna Nationers exempel, återstår det oss nu endast att sluta med samma trohet; och när på den för Danmark ganska kritiska tidepunkt, då det öfwerlemnade sig åt Napoleons politik, wi welat oföränderligen och definitift fästa wårt öde wid Danmarks, måste wi också nu sätta kronan på hjeltemodet af wår lydnad, och, som Curtius, willigt, underkasta oss Oraklets dom, derigenom att wi wärdigt uppoffra oss för wår förra Regering. Dessutom, om, wid en dylik händelse som wår, det wore ett Lands fordna Historia, det will säga: dess fordna tilstånd, som skulle bestämma dess tillkommande öde, och icke dess werkliga wälfärd, dess närwarande tillstånd och behof, så skulle alla wåra Dalar, — som I weten — hafwa samma rättighet som wi, att yrka sin sjelfständighet; och det skulle alldeles icke förundra mig, om en presterlig Konung af Finnmarken, en Martin II, uppstode för att göra wår Konung sin krona stridig. Men, om Freden i Kiel icke ålade oss något, om, i det den upplöste wåra förbindelser med Danmark, den endast återställde oss till wårt fordna tillstånd, som man behagar säga, så frågar jag: hwilket är detta fordna Norrige, som denna pånyttskapande fred återställt? — Är det Norrige före Harald Hårfager, sönderslitit af sina Småkonungar? eller Norrige under Magnus den gode, Konung af

Swerige