Sida:Memorial på Riksdagen i Eiswolde i Norrige.djvu/3

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Swerige, eller Norrige under Kalmar-Unionen, uppresande sig, på gifwet efterdöme af Swerige, emot Albrekts och Christophers tyranni, och förenande sig med Swerige medelst utwäljandet af samma Konung som det walt? Eller är det slutligen Christiern den Andres och Tredjes Norrige, söladt i sin Adels blod, beröfwadt sin Walrättighet och sin Senat och slutligen, under Fredrik III, förwandladt till en Provins? Och wi skulle i Kielska Traktaten söka wår rättighet att sätta oss emot densamma! Warom uppriktiga; denna Traktat är endast att anse som wår Monarks sista befallning. Såsom der endast skyldigheter. All Protestation emot denna hans Souverainetets-akt kommer 300 år för sent. Wäntom åtminstone att uppresa oss emot Swenska wäldet tills Swenska Regeringen förwärfwat sig de första Christiernernas rättigheter till wårt missnöje. För det närwarande, anklagar wårt motstånd lika mycket wårt mod som wår Patriotism. Det war ej på dettta sätt, som Schweitz, som Holland och Amerika eröfrade sin sjelfständighet. För att förklara sig, afwaktade de icke en förändring i sin Regering. De skulle icke hafwa bedragit en ny Monarks rättmätiga wäntan, som kommit att af egen drift erbjuda dem alla de samhälls-rättigheter, som utgjorde föremålet för deras önskningar: ännu mindre skulle de hafwa wäpnat sig mot honom, utan att ens höra honom. Nej, deras mod war ej en slafs, som, afstådd af sin gamla Herre, rusar med wäpnad arm mot den nya, som sträcker honom en faderlig hand: det war den upplysta, den i sin barm sansade och lugna, den om utgången af sitt företag försäkrade mannens, som, öfwertygad att man alltid snart nog kan förmå en Nation, som werkligen älskar sin frihet, att gripa till wapen, icke gör det förrän han försökt alla andra medel, äfwen den nya Regenten.

Men lemnom frågan om den rättighet wi tro oss äga att yrka wår sjelfständighet och skärskådom nu denna andra, som gör den första onödig: Är denna sjelfständighet möjlig? Kan Norrige icke allenast återwinna, utan äfwen sedermera bibehålla den?

Jag tror mig, utan att såra mina landsmäns mod eller stolthet, kunna fullkomligen neka det. Erinrom oss noga, att wi nu måste eröfra denna sjelfständighet — icke allenast af Swerige, men äfwen af de största Europas makter. De hafwa alla på det högtidligaste sätt garanterat Swerige besittningen af Norrige. Swerige äger till denna besittning, utom den rätt som eröfringen af Holstein och Schleswig lemnat det, ännu andra lika obestridliga rättigheter. Det förenade sig med Ryssland på en tid då Fransmännens Kejsare tågade mot detta Rike, i spetsen för 500,000 man och understödd af mer än halfwa Europas Makt. Skulle wi tro att de Makter, som sedermera gjort gemensam sak med Ryssland och England, skulle afwika från en grundsatts, enligt hwilken de sjelfwa få, icke allenast sina gamla besittningar tillbaka, men äfwen nya, som segern dem förwärfwat? Skulle Swerige ensamt se sig beröfwadt, icke allenast allt skadestånd för den Provins det förlorat, då det, lika med de andra Makterna, fruktlöst kämpade mot Franska eröfrings-systemet, men äfwen all frukt af sina sista uppoffringar, af sin Thron-Arfwinges tjenster och segrar? Nej, en dylik, förmodan skulle göra de Allierade Makternas upplysta Politik lika mycken orättwisa som deras så utmärkt wisade trobet åt sina förbindelser. Men, hwilka skola wäl, för Norrige, följderna blifwa af denna deras Politik och redlighet? Utan twifwel ett krig med dem. Skola wi länge kunna föra det? Man kan twifla derpå, hoppas jag utan att anklagas för