De inre kommunikationerna utgöra i Swerige ett wäsentligt föremål för styrelsens uppmärksamhet. Kanaler och segelbara floder föra redan, eller skola snart föra dess och Östersjöns produkter ända till wårt grannskap. Andra kommunikationer skola ej uteblifwa, som ännu mera skola närma oss till hwarandra. Naturen skall sjelf wisa, att hon ej inomlands skilt oss åt så mycket som en listig Politik sökt inbilla oss.
Allt talar då för denna Förening: — Politiken, som, ändtligen i denna punkt öfwerensstämmande med wår redlighet, med hög röst yrkar densamma; Historien, som betygar att wi hafwa med Swenskarna samma ursprung, att wår Statsbildning troget följt deras, att wåra politiska hwälfningar warit desamma, att wi haft och hafwa ännu samma Religion, att wi äga samma seder, att wi äfwen fordom warit förenade — hwad säger jag! att en Carl, Konung af Swerige[1], kallades af wåra Förfäder att aldraförst afbryta den olyckliga Konungsföljd, som från Danmarks Thron behandlade Swerige och Danmark som eröfrade Provinser.
Landsmän! Aflägsnen då icke en Förening, som de wisaste af wåra Förfäder, en Arend, en Amund Bolt, en Ulf Haraldson, en Gaute Erikson fordom beredde under wida mindre gynnande utsigter. Och, om I ären döfwa för Politikens, för Historiens röst, så hören åtminstone Naturens. Skandinaver! Hon slöt er ej förgäfwes inom samma berg och samma haf; hon gjorde ej förgäfwes edra bygder till Redlighetens, Tapperhetens och Jernets hemwist; hon gaf er ej förgäfwes samma språk, samma kärlek för Fädernebygden och dessa seniga armar, som äro en borgen för hennes sjelfbestånd. Ären I ej ännu nog straffade för eder olydnad? Wiljen I, som det fordna England och Skottland, åtskillde, i wanmakt framsläpa ett osäkert lif bland Europas stater; eller wiljen I, som det nuwarande, förenade, uppstiga till den största höjd af ära och lycka? Men, tron I wäl att I kunnen hinna den, om den en af edra fosterbygder — i egenskap af Bundsförwandt åt någon utländsk Makt, såsom Skottland fordom åt Frankrike, uttömmer sina krafter för att hindra den andras uppkomst? Förenens då, Norrmän och Swenskar! som barn af samma far, dem en olycklig förwillelse för någon tid åtskilde, men som känslan af deras wäl och Naturens ljufwa röst snart återföra i den faderliga hyddan.
- ↑ Carl VIII Knutsson.
