synkrets. Ännu mindre kunde hon, såsom hon skulle erkänna, genomföra en följd af metafysiska förståndsslut eller tänka på Gud eller beundra en storartad naturföreteelse. Några apor skulle likväl sannolikt förklara, att de kunde beundra och verkligen äfven beundrade sina makars vackert färgade skinn och hår. De skulle medgifva, att, ehuru de genom läten kunde få andra apor att förstå några af deras förnimmelser och simplare önskningar, tanken på att genom bestämda ljud uttrycka bestämda ideer aldrig har genomkorsat deras själ. De kunde påstå, att de voro färdiga att på mångahanda sätt hjelpa sina apkamrater i samma skara, att våga sina lif för dem och att vårda sig om deras föräldralösa ungar, men de skulle nödgas erkänna, att ointresserad kärlek för alla lefvande varelser, menniskans ädlaste egenskap, vore helt och hållet främmande för deras fattningsgåfva.
Ehuru skilnaden till själen mellan menniskan och de högre djuren är ganska stor, existerar den icke desto mindre helt säkert endast till graden och icke i verkligheten. Vi hafva sett, att de känslor och åskådningar, de olika själsrörelser och förmögenheter, t. ex. kärlek, minne, uppmärksamhet, nyfikenhet, efterhärmande, förstånd o. s. v., hvaröfver menniskan yfves, kunna förefinnas i ett begynnande eller till och med någon gång i ett väl utveckladt tillstånd hos de lägre djuren. De äro också i viss grad mäktiga en ärftlig utveckling, såsom vi se, då tama hunden jemföres med vargen eller schakalen. Om man påstår, att vissa förmögenheter, t. ex. sjelfmedvetande, abstraktion o. s. v., äro egendomliga för menniskan, så kan det väl vara händelsen, att de äro de åtföljande resultaten af andra högeligen utvecklade intellektuela förmögenheter, och dessa äro deremot hufvudsakligen resultatet af ett högeligen utveckladt språks fortsatta bruk. I hvilken ålder eger det nyfödda barnet abstraktionsförmåga eller får det sjelfmedvetande och reflekterar öfver sin egen tillvaro? Vi kunna icke svara härpå, ej heller kunna vi afgifva något svar med afseende på den uppstigande organiska ordningsföljden. Det till hälften konstmessiga och till hälften instinktartade hos språket bär ännu prägeln af dess gradvisa utveckling. Den förädlande tron på Gud finnes icke allmänt hos alla menniskor, och tron på verksamma andliga krafter är naturligtvis en följd af hennes andra själsförmögenheter. Den moraliska känslan lemnar kanske den bästa och förnämsta skilnaden mellan menniskan och de lägre djuren; men jag behöfver icke säga någonting härom, och jag har så nyligen försökt visa, att de sociala instinkterna —
