Hoppa till innehållet

Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/110

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
88
sättet för menniskans utveckling från någon lägre form.

lämpligare afhandlas, då vi sysselsätta oss med de olika menniskoracerna. I afseende på våra husdjur har man skäl för det antagandet, att köld och fukt utöfva en direkt inverkan på hårväxten; men jag har icke funnit något bevis härför, hvad menniskan beträffar.


Verkningar af kroppsdelarnes förökade användande eller icke-användande. — Det är en välbekant sak, att musklernas användande stärker dem, och att deras kompletta overksamhet eller dithörande nervs förstöring försvaga dem hos individen. Då ögat har blifvit förstördt, atrofieras ofta synnerven. Då en pulsåder ombindes, tilltaga sidokärlen icke endast i groflek, utan deras väggar blifva äfven tjockare och starkare. Då en njure i följd af sjukdom upphör att göra tjenst, ökas den andra till storleken och förrättar dubbelt arbete. Ben tilltaga icke endast i tjocklek utan äfven i längd, i följd af att de uppbära en större vigt[1]. Flera vanliga yrken medföra förändringar i olika kroppsdelars proportion. Så bestyrktes det tydligen af Förenta Staternas kommission[2], att de i det senaste kriget använda sjömännens ben voro 0,217 tum längre än soldaternas, ehuru sjömännen öfver hufvud taget voro kortare till växten; deras armar deremot voro 1,09 tum kortare och alltså oproportionerligt kortare i förhållande till deras mindre höjd. Denna mindre längd af armarne beror tydligen på deras flitigare användande och är ett oväntadt resultat; men sjömän begagna sina armar förnämligast till att draga, icke till att bära tyngder. Halsens omkrets och vristens höjd äro större, under det att bröstkorgens, veka lifvets och höfternas omkrets är mindre hos sjömän än hos soldater.

Huruvida dessa nyssnämnda förändringar skulle blifva ärftliga, om samma lefnadsvanor iakttoges många generationer bortåt, känner man icke, men det är sannolikt. Rengger[3] skrifver Payaguas-indianernas smala ben och tjocka armar på den omständigheten, att de under flere generationer efter hvarandra hafva tillbragt nästan hela sitt lif i kanoter, hvarvid deras nedre extremiteter hafva saknat rörelse. Andra skriftställare hafva i andra analoga fall kommit till en liknande slutsats. Enligt Cranz[4], hvilken

  1. Jag har lemnat bevis för dessa olika påståenden i min Variation of Animals under Domestication, vol. II, sid. 297—300. Dr Jæger, Ueber das Längenwachsthum der Knochen i Jenaische Zeitschrift, femte bandet, första häftet.
  2. Investigations o. s. v. af B. A. Gould, 1869, sid. 288.
  3. Säugethiere von Paraguay, 1830, sid. 4.
  4. History of Greenland, engelska öfversättningen, 1767, vol. I, sid. 230.