Professor Canestrini[1] kommer, efter att hafva afhandlat föregående och åtskilliga analoga fall, till samma slutsats, som den nyss framstälda. Han anför som ett annat exempel öfverkäken, hvilken hos några fyrhändta och andra däggdjur normalt består af två delar. Så är den också beskaffad hos det två månader gamla menniskofostret, och den förblifver också stundom genom hämmad utveckling i detta tillstånd hos den fullvuxna menniskan, och detta oftare hos de lägre racerna med framskjutande käkar. Häraf drager Canestrini den slutsatsen, att någon af menniskans äldre stamfäder måste hafva haft detta ben normalt deladt i två delar, hvilka sedermera hafva förenats. Hos menniskan utgöres pannbenet af ett enda stycke, men hos embryot, hos barn och hos nästan alla de lägre däggdjuren består det af två, genom en tydlig söm skilda stycken. Denna söm finnes tillfälligtvis, mer eller mindre tydlig, qvar hos den fullvuxna menniskan och oftare hos gamla än hos nya kranier, hvilket Canestrini särskildt har iakttagit hos sådana, som uppgräfts ur “driften“, och som tillhöra den brachycefaliska typen. Här kommer han ånyo till samma slutsats som i det analoga fallet med öfverkäksbenen. I dessa och andra exempel, som här skola anföras, synes orsaken till, att de äldre racerna i vissa karakterer oftare likna de lägre djuren, än de nyare racerna göra det, vara den, att de senare i den långa härledningslinien stå på något större afstånd från sina tidigare, halfmenskliga förfäder.
Åtskilliga andra, med de föregående mer eller mindre analoga anomalier hos menniskan hafva framhållits af olika författare[2] som exempel på återgång; men dessa synas vara icke så litet tvifvel underkastade, ty vi behöfva nedstiga synnerligen lågt i däggdjurens serie, innan vi finna sådana bildningar normalt tillstädes[3].
- ↑ Annuario della Soc. dei Naturalisti in Modena, 1867, sid. 83. Professor Canestrini meddelar citater angående denna sak från åtskilliga auktoriteter. Laurillard anmärker, att som han funnit en fullkomlig likhet till form, proportioner och förbindelse mellan de båda öfverkäksbenen hos åtskilliga menniskor och hos vissa apor, kan han icke betrakta denna anordning af delarne som helt simpelt tillfällig.
- ↑ En hel följd af exempel framställes af Isidor Geoffroy Saint-Hilaire i Histoire des Anomalies, tredje tomen, sid. 437.
- ↑ I min Variation of Animals under Domestication, vol. II, sid. 57, skref jag de icke sällsynta fall, då öfvertaliga bröst finnas hos qvinnor, på återgångens räkning. Jag förmåddes till att antaga denna slutsats som sannolik på den grund, att de tillkomna brösten i allmänhet äro symmetriskt stälda på bröstet, och särskildt från ett fall, då en enda andvändbar spene förefanns på inqvinalregionen hos en qvinna, hvilken var dotter till en annan qvinna med öfvertaliga bröst. Men
