Hos menniskan äro hörntänderna fullkomligt dugliga verktyg för tuggning. Men deras verkliga huggtandskarakter “angifves“, såsom Owen[1] anmärker, “genom den koniska formen på kronan, hvilken slutar i en trubbig spets och utåt är konvex samt platt eller subkonkav inåt, med en obetydlig upphöjning vid denna ytas bas. Den koniska formen är bäst utpräglad hos de mörka racerna, särskildt hos australienserna. Hörntanden är djupare inskjuten och har en starkare rot än framtänderna“. Likväl tjenar denna tand icke längre menniskan som ett särskildt vapen för att sönderslita sina fiender eller sitt byte; den kan alltså betraktas som rudimentär, så vidt som dess speciela förrättning tages i betraktande. I hvarje stor samling af menniskokranier torde, som Häckel[2] anmärker, några finnas, hvilka hafva hörntänderna i betydlig mån skjutande utom de öfriga på samma sätt, men i mindre grad än hos de anthropomorfa aporna. I dessa fall äro luckor lemnade mellan tänderna i ena käken för att mottaga de till den motsatta käken hörande tänderna. Ett sådant mellanrum hos en kafferskalle, hvilken blifvit afbildad af Wagner, är öfverraskande stort[3]. Då man tager i betraktande, huru få forntida skallar hafva blifvit undersökta i jemförelse med nya kranier, är det ett
- ↑ Anatomy of Vertebrates, vol. III, 1868, sid. 323.
- ↑ Generelle Morphologie, 1866, andra bandet, sid. CLV.
- ↑ Carl Vogt’s Lectures on Man, engelska öfversättningen, 1864, sid. 151.
professor Preyer (Das Kampf um das Dasein, 1869, sid. 45) bekräftar, att mammæ erraticæ, efter hvad man vet, hafva blifvit funna på andra ställen, äfven på ryggen, så att mitt arguments kraft mycket har förminskats eller kanske blifvit helt och hållet tillintetgjord.
Med mycken tvekan hänförde jag i samma arbete (vol. II, sid. 12) till återgång de talrika fall, då för många fingrar förefinnas hos menniskor. Jag bringades till en del derhän genom professor Owen’s uppgift, att några ichthyopterygier ega flere än fem fingrar, hvarför jag förmodade dem hafva bibehållit en ursprunglig beskaffenhet; men sedan jag läst en uppsats af professor Gegenbauer (Jenaische Zeitschrift, femte bandet, tredje häftet, sid. 341), hvilken är den högsta auktoriteten i Europa i en sådan sak, och som bestrider Owen’s slutsats, ser jag, att det är högst tvifvelaktigt, om öfvertaliga fingrar kunna förklaras på så sätt. Det var ett faktum, att sådana fingrar icke endast ofta förekomma och ihärdigt förärfvas, utan att de, i likhet med normala fingrar hos de lägre vertebraterna, kunna ånyo växa efter amputering, hvilket förnämligast ledde mig till ofvanstående slutledning. Denna ovanliga företeelse med deras återväxt förblir oförklarlig, om tron på en återgång till någon ytterst aflägsen stamfar måste förkastas. Jag kan dock icke med professor Gegenbauer förmoda, att öfvertaliga fingrar icke skulle kunna återuppträda i följd af återgång utan att samtidigt andra delar af skelettet skulle på samma gång och på liknande sätt förändras, ty enstaka karakterer uppträda ofta ånyo genom återgång.
