Hoppa till innehållet

Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/118

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
96
sättet för menniskans utveckling från någon lägre form.

intressant faktum, att åtminstone i tre fall hörntänderna skjuta långt ut, och hos Naulette-käken omtalas de som ofantliga[1].

Endast hanarne hos de anthropomorfa aporna hafva sina hörntänder fullt utvecklade; men hos gorillans och i mindre grad hos orangens honor skjuta dessa tänder betydligt utom de andra. Derför är den omständigheten, att qvinnor, efter hvad det försäkrats mig, någon gång hafva betydligt utskjutande hörntänder, icke något allvarsamt inkast mot den åsigten, att deras tillfälliga betydande utveckling hos menniskan är en återgång mot en aplik stamfar. Den, som med förbittring stöter från sig den åsigten, att formen på hans egna hörntänder och deras tillfälliga stora utveckling hos andra menniskor bero på, att våra äldsta förfäder hafva varit försedda med dessa förskräckliga vapen, skall sannolikt genom att hånle uppenbara sin härledningslinie. Ty ehuru han icke längre har för afsigt eller eger förmåga att bruka dessa tänder som vapen, skall han omedvetet hopdraga sina “morr-muskler“ (så benämnda af Sir C. Bell[2]) liksom för att, på samma sätt som en till strid rustad hund, visa dem färdiga till användande.

Många muskler, hvilka tillkomma de fyrhändta eller andra däggdjur, äro tillfälligtvis utvecklade hos menniskan. Professor Vlacovich[3] undersökte fyratio karlar och fann hos nitton bland dem en muskel, som han benämde ischio-pubicus; hos tre andra fanns ett ligament, som representerade denna muskel, och hos de återstående aderton icke ett spår deraf. Bland trettio qvinnor var denna muskel endast hos två utvecklad på båda sidor, men hos tre andra fanns det rudimentära ligamentet. Denna muskel synes alltså vara mycket allmännare hos man- än hos qvinnokönet, och dess förekomst kan inses på grund af principen om menniskans härledning från någon lägre form, ty den har anträffats hos några lägre djur, och hos alla dessa tjenar den uteslutande till att hjelpa hanen vid reproduktionsakten.

Hr J. Wood har i sina värdefulla uppsatser[4] hos menniskans muskler beskrifvit ett stort antal förändringar, hvilka likna


  1. C. Carter Blake, Om en käk från La Naulette i Anthropological Review. 1867, sid. 295. Schaaffhausen, ibid. 1868, sid. 426.
  2. The Anatomy of Expression, 1844, sid. 110, 131.
  3. Citerad af professor Canestrini i Annuario o. s. v., 1867, sid. 90.
  4. Dessa uppsatser förtjena att uppmärksamt studeras af en och hvar, som önskar lära känna, huru ofta våra muskler variera och vid variationen likna de fyrhändtas. Följande hänvisningar hänföra sig till de få punkter, som hafva blifvit vidrörda i min text: Proc. Roy. Soc., vol. XIV, 1865, sid. 379—384; vol. XV, 1866,