bland invånarne i öfverbefolkade och dåliga hus. Verkningarna af svåra farsoter och krig uppvägas snart, och mera än uppvägas, hos nationer, som befinna sig i gynsamma förhållanden. Utvandring tillkommer också såsom ett temporärt hinder, men icke till någon stor utsträckning bland de ytterligt fattiga klasserna.
Det är anledning att förmoda, såsom Malthus har anmärkt, att reproduktionsförmågan i sjelfva verket är svagare hos vilda än hos civiliserade racer. Vi känna ingenting bestämdt angående denna sak, ty hos vildar har ingen folkräkning blifvit anstäld; men af missionärernas öfverensstämmande vitnesbörd, äfvensom af andra personers, som länge hafva bott bland sådana folk, visar det sig, att deras familjer vanligtvis äro små, och att stora sådana äro sällsynta. Detta kan, som man tror, till en del förklaras derigenom, att qvinnorna mycket länge gifva sina barn di; men det är högeligen sannolikt, att vildar, hvilka ofta lida mycket betryck och icke erhålla så mycken närande föda som civiliserade personer, i sjelfva verket böra vara mindre fruktsamma. Jag har i ett föregående verk visat[1], att alla våra tama fyrfotadjur och foglar och alla våra odlade växter äro fruktsammare än motsvarande arter i naturtillståndet. Det är icke någon giltig invändning mot denna slutsats, att djur, som plötsligen erhålla ett öfverflöd på föda, eller som blifva mycket feta, och att de flesta växter, då de hastigt flyttas från en mycket mager till en mycket bördig jordmån, blifva mer eller mindre ofruktsamma. Vi kunde derför vänta, att civiliserade menniskor, hvilka i en mening äro högeligen tama, skulle vara fruktsammare än vilda personer. Det är äfvenledes sannolikt, att civiliserade nationers förökade fruktsamhet skulle, liksom hos våra husdjur, blifva en i arf öfvergående karakter; det är åtminstone kändt, att anlaget att afla tvillingar går i arf inom familjerna[2].
Oaktadt vildar synas vara mindre fruktsamma än civiliserade menniskor, skulle de tvifvelsutan hastigt förökas, om icke deras antal genom åtskilliga omständigheter starkt nedtrycktes. De i bergstrakter i Indien boende Santali-stammarne hafva nyligen lemnat ett godt exempel härpå, ty de hade, som hr Hunter[3] visat, i utomordentlig grad förökats efter vaccinationens införande, efter andra farsoters mildrande och krigs allvarliga undertryckande.
