begagnat sina käkar och tänder. I denna händelse borde käkarne äfvensom tänderna hafva blifvit förminskade i storlek, hvarom vi kunna känna oss förvissade genom otaliga analoga fall. I ett kommande kapitel skola vi träffa på ett mycket likartadt exempel i hörntändernas förminskande eller fullständiga försvinnande hos idislarnes hanar, tydligen i förhållande till utvecklingen af deras horn, och hos hästar i öfverensstämmelse med deras vana att kämpa med sina framtänder och hofvar.
Hos fullvuxna hanar af de anthropomorfa aporna är det, såsom Rütimeyer[1] och andra hafva påstått, just den verkan, som käkmusklerna genom sin större utveckling hafva utöfvat på skallen, hvilken åstadkommer, att den i många hänseenden skiljer sig så betydligt från menniskans, och som har gifvit den “ett verkligen förskräckligt ansigtsuttryck“. Alltså borde, då käkarne och tänderna hos menniskans stamfäder småningom förminskades i storlek, den fullvuxna skallen hafva uppvisat nästan samma karakterer, hvilka den visar hos de anthropomorfa apornas ungar, och borde således hafva kommit att närmare likna den nu lefvande menniskans. En stor förminskning af hörntänderna hos hanarne skulle nästan med säkerhet, såsom vi längre fram skola se, genom förärfning hafva inverkat på honornas tänder.
Som de olika själsförmögenheterna småningom utvecklades, är det nästan säkert, att hjernan skulle hafva blifvit större. Ingen enda betviflar, som jag förmodar, att hjernans betydande storlek i förhållande till kroppen hos menniskan, i jemförelse med förhållandet hos gorillan och orangen, står i nära sammanhang med hennes högre själsförmögenheter. Vi träffa på nära analoga företeelser hos insekterna, bland hvilka hjernganglierna äro af utomordentlig storlek hos myrorna, hvarjemte dessa ganglier hos alla hymenopterer äro många gånger större än hos de med lägre själsförmögenheter utrustade ordningarna, t. ex. skalbaggarne[2]. Å andra sidan förmodar ingen, att förståndet hos ett par djur eller ett par menniskor kan noggrant uppskattas efter deras skallars kubikinnehåll. Det är säkert, att det kan finnas en utomordentlig själsverksamhet med en ytterst liten absolut massa af nervämne; så äro myrornas underbart olikartade instinkter, själsförmögenheter och egenskaper allmänt bekanta, ehuru deras hjernganglier icke äro så stora som
- ↑ Die Grenzen der Thierwelt, eine Betrachtung zu Darwin’s Lehre, 1868, sid. 51.
- ↑ Dujardin, Annales des Sciences Naturelles, tredje serien, zoologi, tom. XIV, 1850, sid. 203. Se äfven hr Lowne, Anatomy and Physiology of the Musca vomitoria, 1870, sid. 14. Min son, hr F. Darwin, dissekerade för mig fram hjernganglierna hos Formica rufa.
