betydande och till formen mer eller mindre rundad skalle, hvilka karakterer äro bestämdt utmärkande för henne i jemförelse med de lägre djuren.
En annan mycket tydlig skilnad mellan menniskan och de lägre djuren är hennes nakna hud. Hvalar och delfiner (Cetacea), dugonger (Sirenia) och flodhästen äro nakna, hvilket må vara fördelaktigt för dem, då de skola glida fram genom vattnet; ej heller borde det vara skadligt för dem genom förlust af värme, alldenstund de arter, som bebo kallare trakter, skyddas genom ett tjockt lager af späck, hvilket gör samma tjenst som skälarnes och uttrarnes pels. Elefanter och noshörningar äro nästan hårlösa, och som vissa utdöda arter, hvilka fordom lefde i ett arktiskt klimat, voro betäckta med lång ull och hår, kunde det nästan synas, som hade båda slägtenas nu lefvande arter förlorat sin hårbetäckning, i följd af att de varit utsatta för hetta. Detta synes så mycket mera sannolikt, som de elefanter i Indien, hvilka lefva i högländta och svala trakter, äro mera hårbevuxna[1] än lågländernas. Kunna vi då sluta till, att menniskan har blifvit hårlös, emedan hon ursprungligen har bebott något tropiskt land? Den omständigheten, att håret förnämligast har bibehållits hos mankönet på bröstet och i ansigtet samt hos båda könen vid alla fyra extremiteternas förening med bålen, understöder denna slutsats, om man antager att håret gick förloradt, innan menniskan erhöll sin uppräta ställning, ty de delar, hvilka nu ega mest hår, skulle då hafva varit mest skyddade mot solhettan. Öfre sidan af hufvudet visar dock ett egendomligt undantag, ty den måste alltid hafva varit en af de mest utsatta delarne, och det oaktadt är den klädd med tjockt hår. I detta hänseende öfverensstämmer menniskan med flertalet däggdjur, hvilka vanligen hafva sina öfre och utsatta sidor klädda med tjockare hår än den undre sidan. Icke desto mindre strider det faktum, att alla de andra medlemmarne af ordningen Primates, till hvilken menniskan hör, ehuru de bebo åtskilliga heta trakter, äro väl täckta med hår och vanligen tjockast på öfre sidan[2], starkt mot det antagandet, att menniskan har blifvit naken genom solens inverkan.
- ↑ Owen, Anatomy of Vertebrates, vol. III, sid. 619.
- ↑ Isidore Geoffroy Saint-Hilaire anmärker (Hist. Nat. Générale, tom. II, 1859, sid. 215—217) angående den långa hårbetäckningen på menniskans hufvud, att äfvenledes apornas och andra däggdjurs öfre delar äro klädda med tjockare hår än de undre. Detta har likaledes iakttagits af åtskilliga författare. Professor P. Gervais (Hist. Nat. des Mammifères, tom. I, 1854, sid. 28) uppgifver dock, att håret hos gorillan är tunnare på ryggen, der det delvis afgnides, än på undre sidan.
