Jag är böjd för att tro, såsom vi skola se under könsurvalet, att menniskans, eller snarare till en början qvinnans, hår har blifvit borttagit för prydnads skull; enligt denna åsigt är det också icke öfverraskande, att menniskan skulle i hårighet så synnerligen skilja sig från alla sina lägre bröder, ty karakterer, som förvärfvas genom könsurval, äro ofta hos nära förbundna former i utomordentlig grad olika.
Enligt en allmänt spridd åsigt är frånvaron af en svans synnerligen utmärkande för menniskan; men som de apor, hvilka stå närmast intill menniskan, sakna detta organ, så har dess försvinnande ej särskildt med oss att göra. Icke desto mindre må det vara på sin plats att tillstå, att ingen förklaring, så vidt som jag känner, någonsin har blifvit gifven öfver svansens försvinnande hos vissa apor och hos menniskan. Dess försvinnande är dock icke öfverraskande, ty den skiljer sig stundom anmärkningsvärdt i längd hos arter af samma slag; så är hos några makako-arter svansen längre än hela kroppen och består af tjugofyra vertebror; hos andra utgöres den af en knappast märkbar stump, hvilken innehåller endast tre eller fyra vertebror. Hos några arter af babianer finnas tjugofem, men deremot hos mandrillen tio mycket små outvecklade svanskotor eller, enligt Cuvier,[1] någon gång endast fem. Denna stora olikhet i svansens byggnad och längd hos djur, som tillhöra samma slägten, och som hafva nästan samma lefnadsvanor, gör det sannolikt, att svansen icke är af stor betydelse för dem; om det så vore, kunde vi hafva väntat, att den understundom skulle hafva blifvit mer eller mindre rudimentär, i öfverensstämmelse med hvad vi beständigt se händelsen vara med andra bildningar. Antingen svansen är lång eller kort, smalnar den nästan alltid af mot sin spets, och detta beror, som jag förmodar, på atrofi, förorsakad af bristande användande, i slutmusklerna jemte deras arterer och nerver, hvilken leder till de yttersta benens atrofierande. Med afseende på os coccygis, hvilket hos menniskan och de högre aporna uppenbarligen består af de få afsmalnande basalsegmenten hos en vanlig svans, har jag hört den frågan framställas, huru dessa hafva kunnat blifva inbäddade i kroppen; men det är ingen svårighet i detta hänseende, ty hos många apor är den verkliga svansens basalsegment på så sätt inbäddade. Hr Murie underrättar mig, att han t. ex. hos skelettet af en icke fullvuxen Macacus inornatus räknade nio eller
- ↑ Hr St. George Mivart i Proc. Zoolog. Soc., 1865, sid. 562, 583. Dr J. E. Gray, Cat. Brit. Mus.: Skeletons. Owen, Anatomy of Vertetrates, vol. II, sid. 517. Isidore Geoffroy, Hist. Nat. Gén., tom. II, sid. 244.
