samhällen, ehuru hvarje särskild medlem möjligen icke erhåller någon fördel öfver de andra medlemmarne af samma samhälle. Hos de i samhällen lefvande insekterna hafva många anmärkningsvärda bildningar, hvilka äro till föga eller ingen nytta för individen och dess egen afföda, t. ex. arbetsbiets organ för insamlande af frömjöl eller dess gadd eller soldatmyrornas stora käkar, så tillkommit. Hos de högre sociala djuren känner jag icke, att någon bildning har blifvit modifierad endast för samhällets bästa, ehuru några äro af underordnad nytta för detsamma. Idislarnes horn och babianernas stora hörntänder t. ex. synas hafva förvärfvats af hanarne såsom vapen för strider mellan könen, men de användas till hjordens eller skarans försvar. I afseende på vissa själsförmögenheter är förhållandet, såsom vi i följande kapitel skola se, helt olika, ty dessa hafva hufvudsakligen eller till och med uteslutande förvärfvats för samhällets bästa, hvarjemte de individer, som bilda samhället, på samma gång hafva blifvit tillgodosedda.
Mot sådana åsigter som de föregående har den invändningen ofta blifvit gjord, att menniskan är en af de mest hjelp- och försvarslösa varelser i verlden, och att hon under sitt tidiga och mindre väl utvecklade tillstånd har varit ännu mera hjelplös. Hertigen af Argyll t. ex. påstår,[1] att “menniskans gestalt aflägsnat sig från djurens byggnad i rigtning mot större fysisk hjelplöshet och svaghet. Det vill säga, att det finnes en divergens, hvilken bland alla andra omöjligast kan tillskrifvas endast naturligt urval“. Han anför kroppens nakna och obeskyddade tillstånd, frånvaron af stora tänder och klor till försvar, menniskans obetydliga styrka, hennes ringa snabbhet i språng och hennes obetydligt utvecklade luktsinne, hvarmed hon skulle hafva kunnat finna rätt på sin föda eller undvika fara. Till dessa brister kunde hafva lagts den ännu allvarsammare förlusten af förmågan att hastigt klättra upp i träd för att undkomma fiender. Som man ser, att de nakna eldsländarne kunna lefva i sitt bedröfliga klimat, borde hårets förlust icke hafva varit någon stor olägenhet för den forntida menniskan, om hon bebott ett varmt land. Då vi jemföra den försvarslösa menniskan med aporna, af hvilka många äro försedda med fruktansvärda hörntänder, måste vi ihågkomma, att dessa i sitt fullt utbildade tillstånd egas endast af hanarne och af dem förnämligast användas i strider med rivalerna; dock äro honorna, hvilka icke hafva blifvit så utrustade, i stånd att bibehålla sig vid lif.
- ↑ Primeval Man, 1869, sid. 66.
