Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/157

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
135
naturligt urval bland civiliserade nationer.

Engelsmännens anmärkningsvärda företräde såsom kolonister framför andra europeiska nationer, hvilket väl ådagalägges genom att jemföra framstegen hos canadierna af engelsk och af fransk härkomst, har tillskrifvits deras “oförskräckta och uthållande kraft“; men hvem kan säga, huru engelsmännen hafva förvärfvat denna kraft. Det ligger tydligen mycken sanning i den tron, att Förenta Staternas underbara framåtgående äfvensom folkets karakter äro resultatet af naturligt urval, emedan de mera energiska, oroliga och modiga personerna från Europas alla delar under de senaste tio eller tolf generationerna hafva utvandrat till detta stora land och der haft bästa framgången.[1] Då jag blickar hän till den aflägsna framtiden, tror jag icke, att hr Zincke framställer en öfverdrifven åsigt, då han säger:[2] “Alla andra serier af händelser — såväl de, som medförde själsodling i Grekland, och de, som föranledde Roms herravälde — synas hafva ändamål och värde, endast då de skådas i förbindelse med eller snarare såsom medverkande till... den anglo-saxiska emigrationens stora ström mot vester.“ Ehuru problemet om civilisationens framåtskridande är dunkelt, kunna vi åtminstone se, att en nation, som under en lång tidrymd frambringade det största antalet af synnerligen intellektuela, energiska, oförskräckta, patriotiska och välvilliga män, i allmänhet skulle hafva öfverhand öfver mindre gynnade nationer.

Naturligt urval följer af kampen för tillvaron, och denna från ett hastigt tilltagande i antal. Det är omöjligt att icke bittert beklaga (men om det är klokt, är en annan fråga) det sätt, hvarpå menniskan tenderar att förökas i antal, ty det föranleder under barbariska tider barnamord och mycket annat ondt samt hos civiliserade nationer föraktlig fattigdom, celibat och den förståndiges sena giftermål. Men som menniskan lider af samma fysiska olyckor som de lägre djuren, har hon ingen rätt att vänta ett fritagande från de olägenheter, som äro en följd af kampen för tillvaron. Hade hon icke varit underkastad naturligt urval, skulle hon säkerligen aldrig hafva uppnått rangen af menniska. Då vi i många delar af verlden se ofantliga sträckor af det bördigaste land befolkade endast af några få vandrande vildar, men i stånd att föda talrika lyckliga menniskor, kan man påstå, att kampen för tillvaron icke har varit nog allvarsam för att tvinga menniskan uppåt till den högsta ståndpunkt. Att döma af allt, som vi känna

  1. Hr Galton: Macmillan’s Magazine, Augusti 1865, sid. 325. Se äfven i Nature för December 1869, sid. 184, en uppsats On Darwinism and National Life.
  2. Last Winter in the United States, 1868, sid. 29.