Sjette kapitlet.
Menniskans plats i djurens serie. — Det naturliga systemet hvilar på
slägtledningen. — Adaptiva karakterer äro af ringa värde. — Åtskilliga små likheter
mellan menniskan och de fyrhändta. — Menniskans rang i det naturliga systemet.
— Menniskans uppkomstort och ålder. — Frånvaron af fossila
sammanbindningslänkar. — Lägre grader i menniskans slägtledning orsakade i första rummet af
hennes frändskaper och i det andra af hennes kroppsbyggnad. — Vertebraternas
forntida androgyna tillstånd. — Slutsats.
Äfven om det medgifves, att skilnaden mellan menniskan och
hennes närmaste slägtingar i kroppsbyggnad är så stor, som några
naturforskare antaga, och ehuru vi måste erkänna, att skilnaden
dem emellan i själsförmögenheter är ofantlig, så visa dock de i
föregående kapitel framstälda fakta, efter hvad mig synes, på det
tydligaste sätt, att menniskan härleder sig från någon lägre form,
ehuru förbindande länkar hittills icke hafva blifvit anträffade.
Menniskan är underkastad talrika, obetydliga och olika beskaffade förändringar, hvilka föranledas af samma allmänna orsaker, anordnas och öfverflyttas i öfverensstämmelse med samma allmänna lagar som hos de lägre djuren. Menniskan tenderar att förökas i ett så hastigt förhållande, att hennes afkomma oundvikligen utsättes för en kamp för tillvaron och följaktligen för naturligt urval. Hon har frambringat många racer, af hvilka några äro så olika, att de af naturforskare ofta hafva blifvit uppstälda som skilda arter. Hennes kropp är bygd efter samma homologa plan som de andra däggdjurens, oberoende af de bruk, hvartill de särskilda delarne kunna användas. Hon genomgår samma embryonala utvecklingsstadier. Hon eger qvar många rudimentära och onyttiga bildningar, hvilka tvifvelsutan en gång voro användbara. Tillfälligtvis återuppträda hos henne karakterer, hvilka, såsom vi hafva alla skäl att tro, egdes af hennes äldsta förfäder. Om menniskans ursprung hade varit helt skiljaktigt från alla andra djurs, skulle dessa olika företeelser vara endast tomma bedrägerier;
