af hr Gaudry’s underbara upptäckter i Attica, att under miocenperioden en form existerade, hvilken sammanknöt Semnopithecus och Macacus, och detta lemnar sannolikt en förklaring öfver det sätt, hvarpå de öfriga högre grupperna en gång voro förenade.
Om man låter de anthropomorfa aporna bilda en naturlig undergrupp, så kunna vi, emedan menniskan öfverensstämmer med dem icke endast i alla de karakterer, hvilka hon eger gemensamma med hela gruppen Catarhinæ utan äfven i andra egendomliga karakterer, t. ex. frånvaron af en svans och af valkar och i det allmänna utseendet, antaga, att någon forntida medlem af den anthropomorfa undergruppen gaf upphof åt menniskan. Det är icke sannolikt, att en medlem af den ena eller den andra lägre undergruppen kunde genom den analoga variationens lag hafva gifvit upphof till en menniskolik varelse, som i så många hänseenden liknar de högre anthropomorfa aporna. Tvifvelsutan har menniskan i jemförelse med de flesta af sina slägtingar varit underkastad en utomordentlig grad af förändring, hufvudsakligen i följd af hennes hjernas stora utveckling och den uppräta ställningen; icke desto mindre borde vi ihågkomma, att hon “är blott en bland flere undantagsformer af Primates“.[1]
Hvarje naturforskare, som tror på utvecklingsprincipen, skall medgifva, att de båda hufvudafdelningarna bland Simiadæ, nämligen de smalnäsiga och de brednäsiga aporna, med sina undergrupper hafva allesammans utgått från någon i tiden ytterst aflägsen stamfader. Denne stamfaders äldre afkomlingar borde, innan de i någon betydande grad hade divergerat från hvarandra, ännu hafva bildat en enda naturlig grupp; men några af arterna eller af de börjande slägtena borde redan hafva begynt att genom sina divergerande karakterer angifva de blifvande särskiljande kännetecknen för afdelningarna Catarhinæ och Platyrhinæ. I följd häraf borde medlemmarne af denna förmodade forntida grupp i sin dentition eller i sina näsborrars byggnad icke hafva varit så likartad, som de nu lefvande Catarhinæ å ena sidan och Platyrhinæ å den andra sidan äro, utan de borde i detta hänseende hafva liknat de beslägtade Lemuridæ, hvilka högeligen skilja sig från hvarandra till nosens byggnad[2] och i utomordentlig grad till sin dentition.
De smalnäsiga och brednäsiga aporna öfverensstämma i en mängd karakterer, hvilket synes deraf, att de ovedersägligen tillhöra en och samma ordning. De många karakterer, hvilka de
