menniskan för samma ändamål utväljer två skilda arters afkomma, frambringar hon stundom en betydande grad af konvergens, så vidt som det allmänna utseendet afses. Detta är, såsom von Nathusius[1] har visat, händelsen med de förädlade svinracerna, hvilka härstamma från två skilda arter, och på ett mindre väl uttryckt sätt med de förädlade boskapsracerna. En stor anatom, Gratiolet, påstår, att de anthropomorfa aporna icke bilda någon naturlig undergrupp, utan att orangen är en högeligen utvecklad gibbon eller Semnopithecus, chimpanseen en högeligen utvecklad Macacus och gorillan en högeligen utvecklad mandrill. Om denna slutsats, hvilken nästan uteslutande hvilar på hjernkarakterer, skulle godkännas, skulle vi hafva ett fall af konvergens åtminstone i yttre karakterer, ty de anthropomorfa aporna likna i många punkter mera hvarandra än de öfriga aporna. Alla analoga likheter, t. ex. en hvals med en fisk, kunna i sanning sägas vara konvergensfall; men detta uttryck har aldrig blifvit användt på ytliga och adaptiva likheter. Det skulle vara ytterst obetänksamt att i de flesta fall på konvergensens räkning skrifva en nära likhet i många strukturförhållanden hos varelser, som en gång hafva varit vida skilda. En kristalls form bestämmes endast af molekularkrafterna, och det är ingalunda öfverraskande, att olika ämnen stundom skulle antaga samma form; men i afseende på organiska varelser borde vi ihågkomma, att hvars och ens form beror på en oändlig mängd invecklade förhållanden, nämligen på de förändringar, hvilka hafva uppstått, och som härleda sig från orsaker, alltför invecklade att kunna utspanas, på beskaffenheten af de förändringar, som hafva bibehållits, hvilket beror på de omgifvande fysiska orsakerna, och i ännu högre grad på de omgifvande organismer, med hvilka hvar och en har kommit att täfla, och slutligen på förärfning (i och för sig sjelf ett vexlande element) från otaliga förfäder, hvilka alla hafva haft sina former bestämda genom lika invecklade förhållanden. Det synes vara ytterst otroligt, att två organismer, om de på ett utprägladt sätt skilde sig åt, sedermera någonsin skulle konvergera så nära, att det föranledde ett inemot identitet gående närmande i hela deras organisation. Med afseende på de ofvanför nämnda konvergerande svinracerna qvarstår enligt von Nathusius beviset för deras härledning från tvenne ursprungliga stammar ännu tydligt i vissa ben i deras kranier. Om menniskoracerna härledde sig, såsom
- ↑ Die Racen des Schweines, 1860, sid. 46. Vorstudien für Geschichte etc., Schweinschädel, 1864, sid. 104. Se angående nötboskap hr de Quatrefages, Unité de l’Espèce Humaine, 1861, sid. 119.
