några naturforskare antaga, från två eller flere skilda arter, hvilka hafva skilt sig från hvarandra så mycket eller nästan så mycket, som orangen skiljer sig från gorillan, kan det knappast betviflas, att tydliga olikheter i vissa bens byggnad ännu skulle kunna upptäckas hos menniskan, sådan hon nu existerar.
Ehuru de nu lefvande menniskoracerna skilja sig i många hänseenden, såsom till färgen, håret, skallens form, kroppens proportioner o. s. v., befinnas de dock, om hela deras organisation tages i betraktande, nära likna hvarandra i en mängd omständigheter. Många af dessa omständigheter äro af så ringa betydelse och så egendomliga till sin natur, att det är ytterst osannolikt, att de skulle hafva blifvit oberoende förvärfvade af ursprungligen skilda arter eller racer. Samma anmärkning gäller med lika eller större kraft med hänseende till de talrika exempel på själslikheter mellan de mest olika menniskoracer. Amerikas urinvånare, negrer och europeer skilja sig till själen så mycket från hvarandra som hvilka tre racer man vill nämna; då jag befann mig tillsammans med eldsländarne ombord på “Beagle“, väcktes min förvåning ständigt af många små karaktersdrag, hvilka visade, huru mycket deras själar likna våra, och så var det med en fullblodsneger, med hvilken jag en gång var nära bekant.
Den, som omsorgsfullt skall läsa hr Tylor’s och Sir J. Lubbock’s intressanta verk,[1] kan näppeligen underlåta att känna ett djupt intryck af den nära likheten i smak, böjelser och vanor mellan alla menniskoracer. Detta ådagalägges af det nöje, som de alla finna i dans, simpel musik, lek, målning, tatuering och andra sätt att pryda sig, genom deras ömsesidiga uppfattning af teckenspråket och, som jag skall blifva i stånd att visa i en kommande uppsats, genom samma uttryck i deras drag och genom samma oartikulerade ljud, då de drifvas af åtskilliga sinnesrörelser. Denna likhet eller snarare identitet är förvånande, då den kontrasterar mot de olika uttryck, som kunna iakttagas hos skilda arter af apor. Det finnes goda bevis för, att konsten att skjuta med båge och pilar icke har blifvit öfverlemnad från någon gemensam stamfar för menniskoslägtet, ehuru de pilspetsar af sten, som hafva blifvit insamlade från de mest skilda delar af verlden och förfärdigade under de aflägsnaste perioder, äro nästan identiska, som Nilsson har visat;[2] och detta kan förklaras endast derigenom, att
