tillverka simpla kanoter eller flottar likaledes känd; men som menniskan fanns till under en aflägsen tidrymd, då landet på många ställen egde en mycket olika nivå, kunde hon hafva varit i stånd att utan tillhjelp af kanoter sprida sig vidt omkring. Sir J. Lubbock anmärker vidare, huru osannolikt det är, att våra äldsta förfäder kunde hafva “räknat så långt som till tio, i betraktande af att så många nu lefvande racer icke kunna gå öfver fyra“. Icke desto mindre kunde under denna aflägsna period menniskans intellektuela och sociala förmögenheter knappast hafva varit i någon ytterlig grad lägre än de, som nu besittas af de lägsta vildar; annars skulle urmenniskan icke kunna hafva haft sådan ytterlig framgång i kampen för tillvaron, som det visas genom hennes äldsta vidsträckta utbredning.
Från grundåtskilnaderna mellan språken hafva några filologer dragit den slutsatsen, att menniskan, då hon först blef spridd vida omkring, icke var något med talförmåga utrustadt djur; men det kan förmodas, att språk, mindre fullkomliga än de nu talade och understödda af åtbörder, kunde hafva varit i bruk och likväl icke lemnat några spår i derpå följande, högre utvecklade tungomål. Utan användandet af något, om än ofullkomligt, språk synes det vara tvifvelaktigt, om menniskans förstånd kunde hafva höjt sig till den grad, som innebäres i hennes förherskande ställning under en aflägsen period.
Huruvida den äldsta menniskan, som egde ganska få konster af det simplaste slag, och hvilkens språkförmåga var ytterst ofullkomlig, kunde hafva förtjenat benämningen menniska, måste bero på den definition, hvilken vi använda. Inom en serie af former, hvilka omärkligt öfvergå från någon aplik varelse till menniskan, sådan hon nu existerar, skulle det vara omöjligt att fastställa någon bestämd punkt, der uttrycket “menniska“ borde användas. Men denna sak är af ganska liten vigt. Så är det äfven nästan en sak utan någon betydelse, om de så kallade menniskoracerna sålunda betecknas eller uppställas som arter eller underarter; den sista termen synes dock mest passande. Slutligen kunna vi draga den slutsatsen, att då utvecklingsprinciperna blifva allmänt antagna, såsom de säkerligen inom kort skola vara, skall tvisten mellan monogenister och polygenister dö en tyst och oanmärkt död.
En annan fråga bör icke onämnd förbigås, nämligen om, hvilket någon gång har antagits, hvarje underart eller race af menniskan har uppstått från ett enda stampar. Bland våra husdjur kan genom sorgfälligt sammanparande af den vexlande afkomman en ny race lätt bildas från ett enda par, som eger någon ny
