Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/196

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
174
menniskoracerna.

de olika racerna hafva haft lika uppfinningsförmåga eller själsförmögenheter. Samma iakttagelse har blifvit gjord af archæologer[1] med afseende på vissa vida omkring förherskande ornamenter, t. ex. zigzaglinier o. s. v., och med afseende på vissa enkla trosmeningar och vanor, t. ex. de aflidnes begrafvande under megalithiska byggnader. Jag påminner mig i Södra Amerika[2] hafva sett, att menniskan derstädes liksom på många andra ställen i verlden allmänt har valt topparne af höga kullar för uppsättande af stenpelare, antingen till ett minne af någon anmärkningsvärd händelse eller för att der begrafva sina döda,

Då nu naturforskare varseblifva en nära öfverensstämmelse i talrika små detaljer af vanor, smak och böjelser mellan två eller flere tama racer eller mellan nära beslägtade naturliga former, begagna de sig af detta faktum som ett bevis för, att de alla härstamma från en gemensam stamfar, hvilken var så utrustad, och att följaktligen alla borde uppställas i samma art. Samma skäl kan med mycken giltighet tillämpas på menniskoracerna.

Som det är osannolikt, att de talrika och ovigtiga likhetspunkterna mellan de olika menniskoracerna i kroppsbyggnad och själsförmögenheter (jag syftar här icke på lika vanor) alla skulle hafva blifvit oberoende förvärfvade, måste de hafva förärfvats från förfäder, hvilka voro så karakteriserade. Vi vinna sålunda någon insigt i menniskans äldsta tillstånd, innan hon hade spridt sig steg för steg öfver jordens yta. Menniskans utbredande till trakter, som äro vidt åtskilda genom hafvet, föregicks utan tvifvel af en betydande grad af karaktersdivergens hos de olika racerna, ty annars skulle vi någon gång anträffa samma race på olika kontinenter, hvilket aldrig är händelsen. Sedan Sir J. Lubbock har jemfört de konster, som nu utöfvas af vildar i alla delar af verlden, uppräknar han dem, som menniskan icke kunde hafva känt, då hon först vandrade från sin ursprungliga födelseort, ty om de en gång hade blifvit lärda, skulle de aldrig hafva blifvit glömda.[3] Han visar sålunda, att “spjutet, hvilket endast är en utveckling af knifspetsen, och klubban, hvilken är blott en lång hammare, äro de enda öfverblifna tingen“. Han medgifver dock, att konsten att upptända eld sannolikt redan hade blifvit upptäckt, ty den är gemensam för alla nu existerande racer och var känd af Europas fordna grottinvånare. Kanske var konsten att

  1. Hodder M. Westropp, On Cromlechs etc., Journal of Ethnological Society, och meddeladt i Scientific Opinion för den 2 Juni 1869, sid. 3.
  2. Journal of Researches: Voyage of the «Beagle«, sid. 46.
  3. Prehistoric Times, 1869, sid. 574.