jemför sitt blifvande öde med den inhemska råttans, som har blifvit nästan utrotad af den europeiska råttan. Svårigheten, ehuru stor för vår inbillning och i sjelfva verket stor, om vi önska utforska de bestämda orsakerna, bör icke vara sådan för vårt förstånd, så länge som vi fast bibehålla i minnet, att tillväxten af hvarje art och af hvarje race beständigt motverkas af åtskilliga hinder, så att racen, om något nytt hinder eller någon ny orsak till förstörelse, äfven obetydlig, tillkommer, säkerligen skall förminskas till antalet; och då man öfverallt har iakttagit, att vildar äro mycket mot hvarje förändring af vanor, hvarigenom skadliga hinder kunna motvägas, skall aftagande i antal förr eller senare leda till utdöende, hvarvid slutet i de flesta fall hastigt bestämmes genom tillväxande och eröfrande stammars inbrott.
Menniskoracers uppkomst. — Det kan förutsättas, att då
vi finna samma race, ehuru delad i skilda stammar, ströfva
omkring öfver en stor yta, t. ex. i Amerika, kunna vi tillskrifva deras
allmänna likhet härledning från en gemensam stam. I några
fall har korsning mellan redan skilda racer ledt till nya racers
uppkomst. Den egendomliga omständigheten, att europeer och
hinduer, hvilka höra till samma ariska stam och tala i grunden
samma språk, skilja sig betydligt till sitt utseende, under det att
europeer skilja sig endast obetydligt från judar, hvilka höra till
den semitiska stammen och tala ett helt annat språk, har af
Broca[1] förklarats derigenom, att de ariska grenarne under sin
vidsträckta utbredning hafva varit utsatta för mycken korsning med
olika inhemska stammar. Då två i nära beröring med hvarandra
stående racer korsas, är första resultatet en olikartad blandning;
så säger hr Hunter vid beskrifvandet af santalis eller stammarne
i Indiens bergstrakter, att hundratals omärkliga gradationer kunna
spåras “från de svarta, undersätsiga stammarne i bergen till den
storväxta, olivfärgade brahminen med sin om förstånd vitnande
panna, sina lugna ögon och sitt höga, men hoptryckta hufvud,“
så att det vid domstolar är nödvändigt att fråga vitnena, om de
äro santalis eller hinduer.[2] Huruvida ett olikartadt folk, t. ex.
några af de polynesiska öarnes invånare, som hafva bildats genom
två skilda racers korsning, och bland hvilka få eller inga rena
medlemmar finnas, någonsin skulle blifva likartadt, vet man icke
genom några direkta bevis. Men då hos våra husdjur en genom
