Åttonde kapitlet.
Sekundära könskarakterer. — Könsurval. — Verkningssätt. — Hanarnes
öfvervägande antal. — Polygami. — I allmänhet har endast hanen blifvit förändrad
genom könsurval. — Hanens begär. — Hanens föränderlighet. — Af honan
utöfvadt val. — Jemförelse mellan könsurval och naturligt urval. — Förärfning i
motsvarande lefnadsperioder under motsvarande årstider och såsom begränsad genom
könet. — Förhållande mellan de olika slagen af förärfning. — Orsaker, hvarför
det ena könet och ungarne icke förändras genom könsurval. — Tillägg om de
båda könens proportionstal i djurriket. — Om begränsandet af de båda könens
antal genom naturligt urval.
Bland djur med skilda kön afvika hanarne nödvändigt från
honorna till sina fortplantningsorganer, och dessa lemna de primära
könskaraktererna. Men könen skilja sig ofta i hvad Hunter
har kallat sekundära könskarakterer, hvilka icke stå i direkt
förbindelse med fortplantningsakten; så eger hanen t. ex. vissa
förnimmelse- eller rörelseorganer, hvilka honan helt och hållet saknar,
eller har han dem högre utvecklade, så att han lätt må finna reda
på eller upphinna henne, eller eger hanen också särskilda
griporganer för att säkert hålla henne fast. Dessa senare organer äro af
oändligt vexlande beskaffenhet och öfvergå i eller kunna i några fall
knappast skiljas från dem, hvilka vanligen uppställas som primära,
t. ex. de sammansatta bihangen i slutet af insekthanarnes abdomen.
Så vida vi icke i sjelfva verket inskränka termen “primära“ till
fortplantningskörtlarne, är det knappast möjligt att, så framt det
är fråga om griporganerna, afgöra, hvilka böra kallas primära och
hvilka sekundära.
Honan skiljer sig ofta från hanen genom egandet af organer för ungarnes närande och skyddande, t. ex. mjölkkörtlarne hos däggdjuren och den af magskinnet bildade pungen hos marsupialierna. Hanen skiljer sig likaledes i några få fall från honan genom förekomsten af analoga organer, t. ex. de mottagningsrum för äggen, som vissa fiskhanar ega, och som tidtals utvecklas hos vissa grodhanar.
