alstras. Men vår antagna art skulle, såsom nyss anmärktes, genom denna process blifva fruktsammare, hvilket i många fall skulle vara långt ifrån en fördel, ty när helst gränsen för de befintliga talen beror icke på förstöring genom fiender, utan på tillgången af föda, skall förökad fruktsamhet leda till strängare täflan, och de flesta af de qvarlefvande illa underhållas. I denna händelse skulle, om könen jemnades genom en tillväxt i honornas antal, en samtidig förminskning i afkomlingarnes hela antal vara välgörande eller till och med nödvändig för artens existens, och detta kunde, hvilket jag tror, åstadkommas genom naturligt urval på det sätt, som längre fram skall beskrifvas. Samma betraktelsesätt är användbart i ofvanstående äfvensom i efterföljande fall, om vi antaga, att honor i stället för hanar alstras i öfvervägande antal, ty sådana honor skulle vara öfverflödiga och onyttiga, emedan de icke parade sig med hanar. Så skulle förhållandet vara med polygama arter, om vi antaga honorna vara ovanligt mycket talrikare.
Ett öfverskott af ettdera könet, vi skola ånyo säga af hanarne, kunde dock tydligen genom naturligt urval utplånas på ett annat och indirekt sätt, nämligen genom en verklig förminskning af hanarnes antal utan något förökande af honornas och följaktligen utan någon tillväxt i artens fruktsamhet. I följd af alla karakterers föränderlighet kunna vi känna oss förvissade, att somliga par, som bebo en trakt, skulle frambringa ett långt mindre öfverskott af öfverflödiga hanar, men ett lika antal af öfverflödiga honor. Om alla afkomlingarne af de föräldrar, som i större eller mindre grad alstrade hanar, blandades med hvarandra, skulle ingen hafva någon direkt fördel öfver de andra; men de, som frambringade få öfverflödiga hanar, skulle ega en stor indirekt fördel, nämligen att deras ägg eller embryoner sannolikt skulle vara större och vackrare eller deras ungar bättre närda i moderlifvet och efteråt. Vi se exempel på denna princip hos växter; så frambringa de, hvilka alstra ett stort antal frön, små sådana, hvaremot de, hvilka alstra jemförelsevis få frön, ofta frambringa stora, med näringsämne åt plantorna väl försedda frön.[1] Derför skola afkomlingarna af de föräldrar, hvilka hafva förslösat minsta kraften på öfverflödiga hanars frambringande, hafva mesta utsigten att förblifva vid lif och ärfva samma tendens att icke alstra öfverflödiga hanar, under det att de bibehålla sin fullkomliga
- ↑ Jag har ofta känt mig förvånad öfver den omständigheten, att hos vissa Primula-arter fröna i de kapslar, hvilka innehöllo endast några få sådana, voro ganska mycket större än de talrikare fröna i de produktivare kapslarne.
