fruktsamhet i afseende på honors frambringande. Så skulle det äfven omvändt vara med honkönet. En liten öfvervigt hos ettdera könet kunde dock knappast förekommas på ett så indirekt sätt. Ej heller har i sjelfva verket en betydande olikhet mellan könen alltid förhindrats, såsom vi hafva sett i några af de exempel, som hafva blifvit anförda i föregående framställning. I dessa fall hafva icke de okända orsaker, hvilka bestämma embryots kön, och som under vissa vilkor föranleda det ena könets alstrande i öfvervägande antal öfver det andra, blifvit öfvervunna genom de varieteters bibehållande, hvilka voro utsatta för den minsta förlusten af organisk substans och kraft genom öfverflödiga individers frambringande af ettdera könet. Icke desto mindre kunna vi draga den slutsatsen, att naturligt urval alltid, ehuru någon gång utan verkan, sträfvar att utjemna de båda könens relativa tal.
Sedan jag har sagt så mycket om könens utjemnande, torde det vara lämpligt att tillägga några få anmärkningar om regleringen af könens vanliga fruktsamhet genom naturligt urval. Hr Herbert Spencer har i en god afhandling[1] visat, att hos alla organismer ett förhållande råder mellan hvad han kallar individuation och genesis, hvaraf följer, att varelser, hvilka förbruka mycken substans eller kraft på sin tillväxt, invecklade byggnad eller verksamhet, eller som alstra stora ägg och embryoner eller använda mycken kraft på sina ungars närande, icke kunna vara så produktiva som varelser af en motsatt beskaffenhet. Hr Spencer visar vidare, att mindre olikheter i fruktsamhet skola regleras genom naturligt urval. Så skall hvarje arts fruktsamhet sträfva att förökas, emedan de fruktsammare paren alstra ett större antal afkomlingar, hvilka för sitt blotta antals skull skola hafva bästa utsigten att förblifva vid lif och förärfva sin tendens till större fruktsamhet. Det enda hindret för ett fortsatt förökande af fruktsamheten hos hvarje organism synes vara antingen förbrukningen af mera kraft och de större faror, som föräldrar, hvilka alstra en talrikare afföda, löpa, eller att många äggs och ungars frambringande sammanfaller med, att de ega mindre storlek eller kraft eller följaktligen icke äro så väl närda. Att i hvarje fall noga afväga mellan de från alstrandet af en talrik afkomma härflytande olägenheterna och fördelarne (t. ex. åtminstone några individers räddning undan åtskilliga faror) ligger helt och hållet utom vår omdömesförmåga.
Då en organism en gång har blifvit ytterst fruktsam, är det
- ↑ Principles of Biology, vol. II. 1867, kapitlen II—XI.
