icke så tydligt, huru dess fruktsamhet kan förminskas genom naturligt urval, som huru denna egenskap först förvärfvades. Dock är det klart, att, om individer af en art i följd af sina naturliga fienders förminskande i allmänhet frambragtes i större mängd, än som kunde underhållas, alla medlemmarne skulle lida. Icke desto mindre skulle de mindre fruktsamma föräldrarnes afkomma icke hafva någon direkt fördel öfver afkomlingarne af fruktsammare föräldrar, i händelse alla vore blandade om hvarandra inom samma område. Alla individerna skulle ömsesidigt sträfva att uthungra hvarandra. De mindre fruktsamma föräldrarnes afkomlingar skulle vara underkastade en stor svårighet, ty de skulle vara mest utsatta för att utrotas i följd af den simpla omständigheten, att de hade blifvit alstrade i mindre antal. Dock skulle de indirekt åtnjuta en stor fördel, ty under det antagna vilkoret af sträng täflan, då alla ledo brist på föda, är det ytterst sannolikt, att de individer, hvilka i följd af någon förändring i sin konstitution frambragte färre ägg eller ungar, skulle alstra dem större eller kraftigare, och de från sådana ägg eller ungar uppfödda fullmogna individerna skulle tydligen hafva bästa utsigten att förblifva vid lif och ärfva en tendens till förminskad fruktsamhet. Dessutom skulle de föräldrar, hvilka hade att underhålla och försörja färre afkomlingar, sjelfva vara utsatta för en mindre hård ansträngning i kampen för tillvaron och hafva bättre utsigt att bibehålla sig vid lif. Härigenom och på intet annat sätt skulle, så vidt som jag kan se, naturligt urval, under de ofvannämnda vilkoren för en allvarsam konkurrens om föda, leda till bildandet af en ny, mindre fruktsam, men för sitt förblifvande vid lif bättre afpassad race än fäderneracen.
