Agassiz anmärker:[1] “Quiconque a eu l’occasion d’observer les amours des limaçons, ne saurait mettre en doute la séduction déployée dans les mouvements et les allures qui préparent et accomplissent le double embrassement de ces hermaphrodites.“ Dessa djur synas likaledes i någon mån vara mäktiga en ihållande tillgifvenhet; en noggrann iakttagare, hr Lonsdale, underrättar mig, att han släppte ett par landsnäckor (Helix pomatia), af hvilka den ena var sjuklig, i en liten, illa skött trädgård. Efter en kort tids förlopp var det kraftfulla och friska exemplaret försvunnet, men kunde medelst sitt slemmiga spår följas öfver en mur in i en angränsande, väl skött trädgård. Hr Lonsdale drog deraf den slutsatsen, att det hade öfvergifvit sin sjukliga kamrat; men efter tjugofyra timmars frånvaro återvände det och meddelade tydligen resultatet af sin framgångsrika upptäcktsresa, ty båda begåfvo sig nu i väg på samma spår och försvunno öfver muren.
Äfven inom blötdjurens högsta klass, nämligen cefalopoderna eller bläckfiskarne, hos hvilka könen äro skilda, uppträda icke, så vidt jag kan upptäcka, sekundära könskarakterer af det slag, hvarmed vi här sysselsätta oss. Detta är en öfverraskande omständighet, emedan dessa djur ega högeligen utvecklade sinnesorganer och hafva i betydlig grad utbildade själsförmögenheter, såsom hvar och en skall medgifva, som har aktgifvit på deras sinnrika försök att undkomma en fiende.[2] Vissa cefalopoder äro dock utmärkta genom en utomordentlig könskarakter, nämligen att det hanliga elementet samlar sig i en af armarne eller tentaklerna, hvilken derefter lösgöres och, medelst sina sugskålar fästad vid honan, en tid bortåt lefver ett oberoende lif. Denna lösgjorda arm liknar så fullständigt ett särskildt djur, att den som en parasitiskt lefvande mask beskrefs af Cuvier under namnet Hectocotylus. Men denna underbara bildning kan snarare betecknas som en primär än som en sekundär könskarakter.
Ehuru könsurvalet icke synes hafva varit verksamt hos molluskerna, så ega dock många enskaliga snäckor och tvåskaliga musslor, t. ex. Voluta, Conus och Pecten, vacker färg och skapnad. I många fall synas färgerna icke vara till någon nytta som skyddsmedel; de äro sannolikt, såsom hos de lägsta klasserna, det direkta resultatet af väfnadernas beskaffenhet, hvarvid skalets mönster och skulptur sannolikt bero af sättet för dess tillväxande. Mängden af ljus synes till en viss grad inverka, ty ehuru, såsom hr Gwyn
