bulta på densamma med sina tunga främre klor, vänder sig derefter om och drager med sina smala bakre klor ut den ägghvitehaltiga kärnan. Men dessa handlingar äro sannolikt instinktartade, så att de skulle utföras lika väl af ett ungt som af ett gammalt djur. Följande företeelse kan dock knappast betraktas på så sätt: en tillförlitlig iakttagare, hr Gardner,[1] kastade, under det han gaf akt på en strandkrabba (Gelasimus), som gjorde ett hål åt sig, några snäckskal mot hålet. Ett skal rullade ned deri, och tre andra blefvo liggande några få tum från dess öppning. Inom fem minuter hade krabban burit ut det skal, som hade fallit ned i hålet, och fört det bort på en fots afstånd; hon fick då se de tre andra skalen, som lågo i närheten, och bar, tydligen i den tron att de äfvenledes kunde rulla ned, dem till det ställe, der hon hade lagt det första. Det skulle, tror jag, vara svårt att skilja denna handling från en, som utfördes af menniskan med förståndets tillhjelp.
Hvad färgen beträffar, hvilken så ofta är olika hos de djur, som höra till de högre klasserna, känner hr Spence Bate icke några väl utpräglade exempel hos våra britiska krustaceer. I några fall skilja sig hanen och honan dock något litet till färgteckningen, men hr Bate anser det icke vara mera, än som kan förklaras genom deras olika lefnadsvanor, t. ex. att hanen vandrar mera omkring och sålunda är mera utsatt för ljuset. Af en egendomlig borneensisk krabba, hvilken vistas i svampar, kunde hr Bate alltid skilja könen derpå, att hanen icke hade sin öfverhud i så hög grad afnött. Dr Power försökte att efter könen skilja de arter, som bebo Mauritius, men tog alltid fel, undantagandes i afseende på en Squilla-art, sannolikt Squilla stylifera, hvars hane beskrifves vara “skönt blågrön“ med några af bihangen körsbärsröda, under det att honan är fläckig af brunt och grått, hvarjemte “den röda färgen hos henne är mycket mindre liflig än hos hanen“.[2] I detta fall kunna vi förmoda, att könsurvalet har varit verksamt. Hos Saphirina (ett i oceanen lefvande slägte af Entomostraca och på grund deraf stående lågt i ordningsföljden) äro hanarne försedda med mycket små sköldar eller cellartade kroppar, hvilka visa sköna färgförändringar; dessa saknas hos honorna, och hos en art finnas de icke hos någotdera könet.[3] Det skulle dock vara förhastadt
- ↑ Travels in the Interior of Brazil, 1846, sid. 111. Jag har i min Journal af Researches lemnat en redogörelse för Birgus-slägtets lefnadsvanor.
- ↑ Hr Ch. Fraser i Proceedings of the Zoological Society, 1869, sid. 3. Jag har hr Bate att tacka för uppgiften från dr Power.
- ↑ Claus, Die freilebenden Copepoden, 1863, sid. 35.
