derigenom, att några hafva varierat på det ena och några på det andra sättet, hvarvid båda formerna hafva hemtat vissa speciela, men nästan likartade fördelar af sina olika gestaltade organer.
Det är icke kändt, att krustaceernas hanar kämpa med hvarandra om honornas egande, men det är sannolikt, ty då hanen är större än honan, synes han hos de flesta djur hafva erhållit denna betydligare storlek genom att under många generationer hafva bekämpat andra hanar. Nu underrättar hr Spence Bate mig, att hanen inom de flesta krustacé-ordningar, särskildt inom den högsta eller Brachyura, är större än honan; härvid måste undantag dock göras för de parasitiska slägten, hvilkas kön följa olika lefnadsvanor, och för de flesta entomostraceerna. Många krustaceers klor äro för strid väl afpassade vapen. Så såg en son till hr Spence Bate en krabba (Portunus puber) kämpa med en Carcinus moenas, hvarvid den senare snart kastades på ryggen och fick alla sina ben bortryckta. Då några hanar af en brasiliansk Gelasimus, hvilket slägte eger ofantliga gripklor, af Fritz Müller släpptes tillsammans i ett glaskärl, stympade och dödade de hvarandra. Hr Bate satte en hane af Carcinus moenas i en skål med vatten, hvari fanns en hona, som hade parat sig med en mindre hane; den senare blef snart fördrifven, men, tillägger hr Bate, “om de kämpade, så var segern oblodig, ty jag såg icke några sår.“ Samme naturforskare skilde en hane af den vid Englands kuster så vanliga märlan (Gammarus marinus) från sin hona, hvilka båda förvarades i samma kärl tillhopa med många individer af samma art. Den sålunda frånskilda honan slöt sig åter till sina kamrater. Efter en tids förlopp släpptes hanen ånyo i samma kärl och störtade sig då, sedan han en stund summit omkring, midt in i hopen och tog utan någon strid med ens bort sin hona. Detta faktum visar, att hanar och honor bland amfipoderna, en på skalan lågt stående ordning, igenkänna hvarandra och äro genom ömsesidig böjelse fästade vid hvarandra.
Krustaceernas själsförmögenheter äro sannolikt högre, än man kunde hafva väntat. Hvar och en, som har försökt fånga en af de vid många tropiska kuster så talrika strandkrabborna, skall hafva märkt, huru försigtiga och vaksamma de äro. Det finnes en stor krabba (Birgus latro), hvilken lefver på korallöar, och som på botten af ett djupt hål bereder sig en tjock bädd af kokosnötens afgnagda fibrer. Hon närer sig af detta träds nedfallna frukter, hvarvid hon sliter bort fnaset, tråd för tråd; hon börjar alltid vid den ändan, der de tre ögonlika fördjupningarna finnas. Hon genombryter sedermera en af dessa fördjupningar genom att
