och de torde tjena till något materielt ändamål; men för närvarande kan icke något användande tilläggas dem. Det är en högeligen anmärkningsvärd omständighet, att, ehuru hanarne icke förete ett enda spår af horn på kroppens öfre sida, hos honorna ett spår af ett enda horn på hufvudet (fig. 21 a) och af en list på thorax (b) är tydligen synligt. Att den obetydliga thoracallisten hos honan är ett rudiment af ett för hanen egendomligt utskott, är klart, ehuru det saknas hos just denna arts hane, ty honan af Bubas bison (en näst intill Onitis kommande form) har en likadan obetydlig list på thorax, och hanen har på samma ställe ett stort utskott. Vidare kan det icke vara något tvifvel underkastadt, att den lilla spetsen (a) på hufvudet hos honan till Onitis furcifer, äfvensom hos honorna af två eller tre beslägtade arter, är ett rudiment af det på hufvudet befintliga horn, hvilket är vanligt hos hanarne af så många lamellicornier, t. ex. hos Phanæus, (fig. 17). I sjelfva verket äro hanarne af några icke namngifna skalbaggar i British Museum, hvilka anses tillhöra slägtet Onitis, försedda med ett dylikt horn. Den anmärkningsvärda beskaffenheten af detta fall skall bäst inses genom ett exempel: de idislande däggdjuren visa en parallel med lamellicornierna deri, att några honor ega så stora horn som hanarnes, och att några hafva dem mycket mindre eller endast i form af blotta rudiment (ehuru detta är lika sällsynt hos idislarne, som det är vanligt hos lamellicornierna) eller alldelas sakna dem. Om nu en ny hjort- eller fårart upptäcktes, hvars hona bure tydliga hornrudiment, under det att hanens hufvud vore fullkomligt slätt, skulle vi hafva ett fall, likt det med Onitis furcifer.
I detta fall är den gamla åsigten, att rudiment hafva blifvit skapade för att fullständiga naturens schema, så långt ifrån grundad, att alla vanliga reglor äro fullkomligt upphäfda. Den åsigten synes mest sannolik, att någon äldre stamform till Onitis i likhet med andra lamellicornier erhöll horn på hufvudet och thorax samt derefter, liksom hos så många lefvande arter, förärfde dem i ett rudimentärt tillstånd till honan, hos hvilken de sedermera alltjemt hafva bibehållits. Hornens derefter inträffade försvinnande hos hanen kan genom ersättningsprincipen hafva följt af utskottens
