utveckling på den undre sidan, under det att honan icke har blifvit berörd häraf, alldenstund hon icke är försedd med dessa utskott och följaktligen icke på sin öfre sida har bibehållit hornrudimenten. Ehuru denna åsigt bestyrkes genom det meddelade fallet med Bledius, skilja sig dock undre sidans utskott betydligt till sin bildning och utveckling hos åtskilliga Onitis-arters hanar och äro till och med rudimentära hos somliga; icke desto mindre saknar den öfre ytan hos alla dessa arter fullkomligt horn. Som sekundära könskarakterer äro så synnerligen föränderliga, är det möjligt, att den undra sidans utskott hafva förvärfvats först af någon stamfar till Onitis och yttrat sin verkan genom ersättning vid tillväxten samt derefter i vissa fall gått nästan fullkomligt förlorade.
Alla de hittills meddelade exemplen hänföra sig till lamellicornierna, men hanarne af några få andra skalbaggar, tillhörande två vidt skilda grupper, nämligen Curculionidæ och Staphylinidæ, äro försedda med horn, hos de förre på undre kroppssidan,[1] hos de senare på öfre sidan af hufvudet och thorax. Hos Staphylinidæ äro hornen hos samma arts hanar ytterst föränderliga, alldeles som vi hafva sett hos lamellicornierna. Hos Siagonium hafva vi ett fall af dimorfism, ty hanarne kunna delas i två afdelningar, som i betydande mån skilja sig till kroppsstorleken och i hornens utveckling, utan att några mellanliggande gradationer finnas. Hos en art af Bledius, hvilket slägte likaledes tillhör Staphylinidæ, kunna, såsom professor Westwood uppgifver, på samma lokal hanexemplar anträffas, “hvilka hafva det centralt på thorax fästade hornet ganska stort, men hornen på hufvudet fullkomligt rudimentära, och andra, hos hvilka thoracalhornet är mycket kortare, hvaremot utskotten på hufvudet äro långa“.[2] Här hafva vi tydligen ett exempel på ersättning vid tillväxandet, hvarigenom ljus kastas öfver det nyss anförda egendomliga fallet af de öfre hornens försvinnande hos hanarne af Onitis furcifer.
