såsom hr Brulerie[1] menar, qvarblifva på samma ställe ända till sin död.
De stora mandiblerna hos lucanidernas hanar variera i ytterlig grad både till sin storlek och bildning samt likna i detta hänseende hornen på hufvudet och thorax hos många lamellicorniers och stafyliniders hanar. En fullständig serie kunde bildas från de bäst till de sämst utrustade eller de degenerade hanarne. Ehuru den vanliga ekoxens och sannolikt många andra arters mandibler brukas som verksamma vapen i strid, är det tvifvel underkastadt, om deras betydande storlek på så sätt kan förklaras. Vi hafva sett, att de hos den i Nord-Amerika förekommande Lucanus elaphus användas till att gripa fast honan. Alldenstund de äro så tydliga och så vackert förgrenade, har den förmodan stundom uppstått i min själ, att de kunna tjena hanarne som en prydnad på samma sätt som hornen på hufvudet och thorax hos åtskilliga förut beskrifna arter. Hanen af Chiasognathus Grantii från södra Chile — en praktfull, till samma familj hörande skalbagge — har ofantligt utvecklade mandibler (fig. 23) samt är djerf och stridslysten; då man hotar honom från någon sida, vänder han sig om, öppnar sina stora käkar och stridulerar på samma gång högt; men hans mandibler voro icke nog starka att nypa mitt finger tillräckligt för att orsaka någon verklig smärta.
Könsurvalet, hvilket förutsätter egandet af betydande iakttagelseförmåga och starka passioner, synes hafva varit verksammare hos Lamellicornia än hos någon annan familj bland Coleoptera eller skalbaggarne. Hanarne af några arter äro försedda med vapen till strid; några lefva parvis och visa hvarandra ömsesidig tillgifvenhet; många ega förmåga att frambringa ljud, om de oroas; många äro försedda med de utomordentligaste horn, tydligen i egenskap af prydnader; nagra, hvilka till sina vanor äro dagdjur, äro präktigt färgade, och slutligen
- ↑ Ann. Soc. Entomolog. France, 1866, citerad i Journal of Travel af A. Murray, 1868, sid. 135.
