Stridslag. — Åtskilliga skalbagghanar, hvilka tyckas illa utrustade för strid, inlåta sig icke desto mindre i kamp om honornas egande. Hr Wallace[1] såg två hanar af Leptorhynchus angustatus, en med mycket långt rostrim försedd skalbagge, “kämpa om en hona, hvilken befann sig i närheten och flitigt var sysselsatt med att borra. De stötte till hvarandra med sina rostra, refvos och slogos, synbarligen försatta i det största raseri“. Den mindre hanen “skyndade sig dock snart bort, i det han erkände sig vara besegrad“. I några få fall äro hanarne väl anpassade för strid, i det att de ega stora, tandade mandibler, hvilka äro mycket större än honans. Detta är händelsen med den vanliga ekoxen (Lucanus cervus), hvars hanar framkomma ur puppstadiet omkring en vecka före det andra könet, så att man ofta kan få se flere stycken förfölja samma hona. Vid denna tid inlåta de sig i häftiga strider. Då hr A. H. Davis[2] instängde två hanar och en hona i en ask, nöp den större hanen häftigt den mindre, tills denne afstod från sina anspråk. En vän underrättar mig, att han som gosse ofta släppte hanarne tillsammans för att se dem strida, och att han iakttog, att de voro mycket djerfvare och häftigare än honorna, hvilket, som man väl känner, är händelsen med de högre djuren. Hanarne grepo fast i hans finger, om han höll det framför dem, men så gjorde icke honorna. Af många bland Lucanidæ, liksom af den ofvanför nämnda Leptorhynchus, äro hanarne större och starkare insekter än honorna. Båda könen af Lethrus cephalotes (en bland lamellicornierna) bebo samma håla, och hanen eger större mandibler än honan. Om en främmande hane under fortplantningstiden försöker intränga i hålan, blir han angripen; honan förblir icke passiv, utan tillsluter hålans öppning och uppmuntrar sin make genom att alltjemt skjuta på honom bakifrån. Striden upphör icke, förrän angriparen har blifvit dödad eller flyr.[3] Båda könen af en annan skalbagge bland lamellicornierna, Ateuchus cicatricosus, lefva parvis och tyckas vara synnerligen fästade vid hvarandra; hanen uppmuntrar honan att hoprulla bollar af spillning, i hvilka äggen läggas, och blir mycket orolig, om hon aflägsnas. Om hanen bortskaffas, upphör honan alldeles att arbeta och torde,
