Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/313

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
291
ordningen lepidoptera.

sätt, under det att honan på hela sin öfre sida är enfärgadt mörkbrun. Vår vanliga små engelska blå fjärilar af slägtet Lycæna belysa de olika skilnaderna mellan könen nästan lika väl, ehuru icke på ett så tydligt sätt, som de ofvannämnda utländska arterna. Af Lucæna agestis hafva båda könen bruna vingar, i kanten försedda med små orangefärgade ögonfläckar, och äro således lika. Hos Lucæna ægon äro hanens vingar skönt blå med svarta kanter, under det att honans vingar äro bruna med en dylik kant och mycket lika dem hos Lycæna agestis. Slutligen hafva båda könen af Lucæna arion blå färg och äro nästan lika, ehuru hos honan vingarnes kanter äro något dunklare med enklare svarta fläckar; hos en lysande blå indisk art likna båda könen ännu mera hvarandra.

Jag har temligen utförligt framstält de föregående exemplen för att i första rummet visa, att, då fjärilarnes kön skilja sig från hvarandra, hanen enligt en allmän regel är den skönaste och mest aflägsnar sig från den vanliga färgtypen inom den grupp, till hvilken arterna höra. Derför likna inom de flesta grupperna de olika arternas honor hvarandra mycket närmare, än förhållandet är med hanarne. I några undantagsfall, till hvilka jag längre fram skall hänvisa, äro honorna dock präktigare färgade än hanarne. I andra rummet hafva dessa exempel blifvit framstälda för att tydligt inprägla i minnet, att båda könen inom samma slägte ofta uppvisa hvarje slags gradation från ingen olikhet i färg till en så stor skilnad, att det dröjde länge, innan båda två af entomologerna fördes till samma slägte. I tredje rummet hafva vi sett, att, då könen nära likna hvarandra, detta tydligen kan bero, antingen på att hanen har öfverflyttat sina färger till honan, eller på att hanen har bibehållit eller kanske återtagit de ursprungliga färgerna hos det slägte, till hvilket arten hör. Det förtjenar likaledes uppmärksammas, att i de grupper, hos hvilka könen visa någon skilnad i färg, honorna vanligen till en viss grad likna hanarne, så att honorna nästan oföränderligen ega något slags skönhet, då hanarne äro i ovanlig grad sköna. Från de talrika exemplen på gradation i vidden af skilnaden mellan könen och från samma allmänna färgtyps förherskande genom hela gruppen kunna vi draga den slutsatsen, att de orsaker, hvilka de än må vara, som hafva bestämt den lysande färgen ensamt hos hanarne af några arter eller i mer eller mindre lika grad hos båda könen af andra arter, i allmänhet hafva varit desamma.

Alldenstund så många praktfulla fjärilar bebo tropikerna, har man ofta förmodat, att de hafva dessa zoners starka hetta och