Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/312

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
290
insekter.

jemförelsevis simpla honorna, att de förr stäldes i olika slägten. Dessa nio arters honor likna hvarandra till sin färgtecknings allmänna typ och äro äfvenledes lika båda könen hos åtskilliga befryndade slägten, som hafva blifvit anträffade i olika delar af verlden. Häraf kunna vi i öfverensstämmelse med härledningstheorien sluta, att dessa nio arter, och sannolikt alla de andra i slägtet, härleda sig från en stamform, hvilken var färgad nästan på samma sätt. Hos den tionde arten bibehåller honan ännu samma allmänna färgteckning, men hanen liknar henne, så att han är färgad på ett mycket mindre prunkande och afstickande sätt än de föregående arternas hanar. Hos den elfte och den tolfte arten afvika honorna från den färgteckningstyp, hvilken är vanlig hos deras kön inom detta slägte, ty de äro nästan på samma sätt som hanarne, men i något mindre grad, prydda med prunkande färger. Således synas hos dessa båda arter hanarnes färger hafva blifvit öfverflyttade till honorna, under det att hanen af den tionde arten antingen har bibehållit eller återfått honans så väl som artens stamforms enkla färger, så att båda könen i begge händelserna, ehuru på motsatt sätt, hafva blifvit nästan lika. Hos det befryndade slägtet Eubagis äro båda könen af några arter enkelt färgade och nästan lika, under det att hos flertalet hanarne på olika sätt äro prydda med sköna metalliska färger och mycket olika sina honor. Inom hela slägtet bibehålla honorna samma allmänna stil i färgteckningen, så att de vanligtvis mycket närmare likna hvarandra, än de likna sina egna hanar.

Hos slägtet Papilio äro alla arterna af Aeneas-gruppen anmärkningsvärda för sina tydliga och starkt kontrasterande färger, och de utgöra ett exempel på den ofta förekommande tendensen till gradation i vidden af skilnaden mellan könen. Hos några få arter, t. ex. hos Papilio ascanius, äro hanarne och honorna lika; hos andra äro hanarne något eller ganska mycket präktigare färgade än honorna. Slägtet Junonia, hvilket är befryndadt med våra Vanessæ, erbjuder ett nära parallelt exempel, ty ehuru könen af de flesta arterna likna hvarandra och sakna rika färger, är dock hanen hos vissa arter, t. ex. Junonia oenone, något mera glänsande till färgen än honan, och hos några få (såsom Junonia andremiaja) är hanen så olika honan, att han kan feltagas för en helt skild art.

Ett annat förvånande exempel påpekades för mig i British Museum af hr A. Butler, nämligen en art af tropiska Amerikas Theclæ, hos hvilken båda könen äro nästan lika och underbart glänsande; hos en annan är hanen färgad på ett lika präktigt