Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/324

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
302
insekter.

Hr Wallace[1] har till försvar för sin åsigt med mycken bestämdhet påstått, att honan, då könen äro olika, har blifvit särskildt förändrad för att erhålla ett skydd, och att detta har åstadkommits derigenom, att en form af förärfning, nämligen kännetecknens öfverflyttande till båda könen, har genom det naturliga urvalets verksamhet blifvit förändrad till den andra formen, d. v. s. öfverflyttande till det ena könet. Jag var till en början synnerligen böjd för att omfatta denna åsigt; men ju mera jag har studerat de särskilda klasserna i djurriket, desto mindre sannolik har den synts vara. Hr Wallace framhåller, att båda könen af Heliconidæ, Danaidæ och Acræidæ äro lika lysande, emedan båda genom sin obehagllga lukt skyddas mot foglars och andra fienders anfall, men att honorna i andra grupper, hvilka icke hafva denna företrädesrättighet, hafva blifvit oansenliga, emedan de hafva mera behof af skydd än hanarne. Denna förmodade olikhet i “behofvet af skydd hos båda könen“ är temligen bedräglig och behöfver i någon mån afhandlas. Det är tydligt, att bjert färgade individer, vare sig hanar eller honor, skulle lika mycket ådraga sig och mörkt färgade individer i lika grad undgå sina fienders uppmärksamhet. Men vi hafva här att göra med de verkningar, hvilka genom vissa individers af ettdera könet utrotande eller bevarande utöfvas på racens beskaffenhet. Hos insekter kunde ettdera könets större eller mindre immunitet mot fara, sedan hanen har befruktat honan och den senare lagt sina ägg, omöjligen utöfva någon inverkan på afkomman. Om könen förefunnes i lika antal, innan de utöfvade de dem tillkommande förrättningarna, och om de ordentligt parade sig (under det att alla andra omständigheter vore desamma), skulle hanarnes och honornas bibehållande vara af lika vigt för artens existens och afkommans beskaffenhet. Men hos de flesta djur kan hanen befrukta två eller tre honor, såsom man känner, att förhållandet är med den domesticerade silkesfjärilen, så att hanarnes bortdöende icke skulle vara så förderfligt för arten som honornas. Å andra sidan tror dr Wallace, att afkomman af en andra eller tredje befruktning hos skymnings- och nattfjärilar är utsatt för sjuklighet och derför icke borde hafva så mycken utsigt att förblifva vid lif. Om hanarne förefinnas i mycket större antal än honorna, kunna otvifvelaktigt många hanar dö bort utan någon skada för arten; men jag kan icke inse, att resultaten af naturligt urval i ändamål att

  1. A. R. Wallace i The Journal of Travel, vol. I, 1868, sid. 88. Westminster Review, Juli 1867, sid. 37. Se äfven herrar Wallace och Bates i Proceedings of the Entomological Society, den 19 November 1866, sid. XXXIX.