de nära sig, eller på ett egendomligt sätt lika grenarne af de träd, hvarpå de lefva.“ Jag kan som ett annat exempel på skydd tillägga, att det finnes en larv af en nattfjäril, hvilken, enligt hvad hr J. Mansel Weale meddelar mig, lefver på mimosor i södra Afrika och för sin räkning förfärdigar ett hölje, som alldeles icke kan skiljas från de omgifvande tornarne. I följd af sådana skäl ansåg hr Wallace det sannolikt, att larver med i ögonen fallande färger skyddades genom en dem tillkommande vämjelig lukt; men som deras hud är ytterst skör, och då deras inelfvor lätt skjuta ut genom ett sår, skulle ett lindrigt hugg af en fogels näbb vara lika olycksbringande för dem, som hade de blifvit uppslukade. Som hr Wallace anmärker, skulle således “en vidrig smak ensam vara otillräcklig att skydda en larv, så framt icke något yttre tecken angåfve för det djur, som ämnade uppäta honom, att dess byte vore en osmaklig bit“. Under sådana omständigheter skulle det vara högeligen fördelaktigt för en fjäril att ögonblickligt och med säkerhet af alla foglar och djur igenkännas som onjutbar. Alltså skulle de mest prunkande färger vara nyttiga och kunde hafva förvärfvats genom variation samt de lättast igenkänliga individernas bibehållande vid lif.
Denna hypothes synes vid första betraktelsen vara alltför djerf; men då den framstäldes för det entomologiska sällskapet,[1] understöddes den af åtskilliga uppgifter, och hr J. Jenner Weir, som håller en stor mängd foglar i ett fogelhus, har, som han meddelar mig, anstält en mängd försök och finner icke något undantag från den regeln, att alla larver med nattligt eller tillbakadraget lefnadssätt samt med slät hud, alla med grön färg och alla, som likna grenar, begärligt uppslukades af hans foglar. De hårbeklädda och taggiga arterna försmåddes oföränderligen, hvilket äfven var händelsen med fyra arter, som hade i ögonen fallande färger. Då foglarne försmådde en larv, visade de tydligen genom att skaka sina hufvuden och rengöra sina näbbar, att de voro missbelåtna med smaken.[2] Tre bjert tecknade arter af dag- samt skymnings- och aftonfjärilar gåfvos likaledes af hr A. Butler åt några ödlor och grodor; de försmåddes, ehuru andra slag åtos med begärlighet. Således bekräftas sannolikheten af hr Wallace’s åsigt, nämligen att vissa larver nästan af samma orsak, som vissa gifter för menniskornas bästa färgas af apothekare, hafva erhållit
