Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/331

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
309
ordningen lepidoptera.

är det högeligen osannolikt, att det skulle kunna vara ofördelaktigt för hanarne att undvika att upptäckas derigenom, att de liknade blad.[1] Häraf kunna vi sluta, att honorna ensamma i detta senare liksom i de föregående fallen varierade till vissa karakterer, och att dessa karakterer genom vanligt urval hafva blifvit bevarade och förökade för att utgöra ett skydd samt till en början förärfvats endast till den honliga afkomman.


Larvernas lysande färger. — Då jag anstälde betraktelser öfver många fjärilars skönhet, kom jag att tänka på, att många larver ega präktiga färger; som könsurvalet omöjligen kunde hafva varit verksamt i detta hänseende, syntes det mig förhastadt att skrifva den utbildade insektens skönhet på denna krafts räkning, så vida icke larvernas lysande färger kunde på något sätt förklaras. I första rummet bör det anmärkas, att larvernas färger icke stå i något nära inbördes förhållande till den fullt utbildade insektens. För det andra tjena deras lysande färger icke på något vanligt sätt till skydd. Som ett exempel härpå underrättar hr Bates mig, att den mest i ögonen fallande larv, som han någonsin har sett (tillhörande en Sphinx) lefde på de stora gröna bladen till ett träd på Södra Amerikas Llanos; den var omkring fyra tum lång, tvärtöfver strimmad med svart och gult samt med hufvudet, benen och stjerten högröda. Härigenom ådrog den sig hvarje inom många yards afstånd passerande menniskas och tvifvelsutan äfven hvarje förbiflygande fogels blickar.

Jag vände mig då till hr Wallace, hvilken eger ett medfödt geni att lösa svåra uppgifter. Efter något betänkande svarade han: “De flesta larver behöfva skydd, hvilket man kan sluta deraf, att några arter äro försedda med taggar eller irriterande hår, och att många hafva samma gröna färg som de blad, hvaraf

  1. Se hr Wallace i Westminster Review, Juli 1867, sid. 11 och 37. Enligt hvad hr Wallace meddelar mig, känner man icke, att hanen af någon fjäril skiljer sig från honan till färgen för att derigenom ega skydd, och han frågar mig, huru jag kan förklara denna omständighet efter den grundsatsen, att endast det ena könet har varierat och öfverflyttat sina variationer uteslutande till samma kön utan bistånd af ett urval till förhindrande af variationernas förärfning till det andra könet. Tvifvelsutan skulle det vara en allvarsam svårighet, om det kunde visas, att honorna af ganska många arter hafva blifvit vackra genom protektivt efterliknande, men att detta aldrig har inträffat med hanarne. Antalet af de hittills bekanta fallen är knappast tillräckligt för ett rigtigt omdöme. Vi kunna inse, att hanarne, som ega förmåga att flyga hastigare och derigenom undslippa fara, icke så lätt som honorna skulle blifva förändrade till färgen för att derigenom erhålla ett skydd; men detta skulle icke det ringaste hafva hindrat dem att genom förärfning från honorna bekomma skyddande färger. I andra rummet är det sannolikt, att könsurval verkligen skulle tendera att hindra en skön hane att erhålla mörka färger, emedan de mindre lysande individerna skulle blifva mindre tilldragande för honorna. Äfven under den förmodan, att skönheten hos någon arts hane hufvudsakligen har erhållits genom könsurval, skulle förvärfvandet af denna skönhet, om den likaledes gjorde gagn som ett skydd, hafva underlättats genom naturligt urval. Det skulle dock ligga fullkomligt utom vår förmåga att skilja mellan könsurvalets och det vanliga urvalets båda processer. I följd deraf torde vi sannolikt icke vara i stånd att anföra fall, då hanar hafva bekommit lysande färger uteslutande genom protektivt efterliknande, ehuru sådant är jemförelsevis lätt i afseende på honorna, hvilka sällan eller aldrig, så vidt som vi kunna döma, hafva blifvit sköna för dragningskraftens mellan könen skull, ehuru de ofta hafva bekommit skönhet genom förärfning från sina fäder.