upplysningar om denna sak. Vi kunna inse, att det ena könet icke mera än det andra skall genom naturligt urval förändras för vinnande af skydd, förutsatt att båda variera, så framt icke det ena könet under en längre tid är utsatt för fara eller har mindre förmåga än det andra könet att undgå sådan fara; och hos fiskarne synas könen icke skilja sig i dessa hänseenden. Så vida som ens någon skilnad finnes, äro hanarne, emedan de vanligen äro mindre till storleken och mera ströfva omkring, utsatta för större fara än honorna; likväl äro hanarne, då könen skilja sig åt, nästan alltid försedda med de mest i ögonen fallande färgerna. Råmkornen befruktas omedelbart efter, sedan de hafva blifvit lagda, och då denna förrättning, såsom händelsen är med laxen,[1] fortgår under flere dagar, uppvaktas honan under hela denna tid af hanen. Sedan äggen hafva blifvit befruktade, lemnas de i de flesta fall af båda föräldrarne utan något skydd, så att hanar och honor, hvad råmläggningen beträffar, äro lika utsatta för fara och båda af lika betydelse för kläckningsdugliga råmkorns frambringande; följaktligen skola de mer eller mindre bjert färgade individerna af hvartdera könet vara lika utsatta för att gå under eller bevaras, och båda skola hafva ett lika inflytande på sin afkommas eller på racens färger.
Vissa fiskar, som höra till åtskilliga familjer, förfärdiga bon, och några af dessa fiskar vårda sig om sina ungar, då de hafva blifvit utkläckta. Båda könen af de bjert färgade Crenilabrus massa och melops arbeta samfäldt på att bygga sig nästen af tång, snäckor o. d.[2] Men vissa fiskars hanar förrätta allt arbetet och taga sedermera uteslutande vård om ungarne. Detta är händelsen med de mörkfärgade Gobius-arterna,[3] hvilkas kön icke, så vidt man vet, skilja sig till färgen, och likaledes med spiggarne (Gasterosteus), hvilkas hanar blifva lysande färgade under äggläggningstiden. Hanen af den med slät stjert försedda spiggen (Gasterosteus leiurus) förrättar under lång tid med exemplarisk omsorg och vaksamhet en barnpigas skyldigheter och är ständigt sysselsatt att mildt återföra ungarne till boet,[4] då de sväfva ut för långt. Han bortdrifver modigt alla fiender, honorna af sin egen
- ↑ Yarrell, British Fishes, vol. II, sid. 11.
- ↑ Enligt hr Gerbe’s iakttagelser; se Günther’s Record of Zoolog. Literature, 1865, sid. 194.
- ↑ Cuvier, Regne Animal, vol. II, 1829, sid. 242.
- ↑ Se hr Warington’s högst intressanta beskrifning i Annals and Mag. of Nat. Hist., November 1855, om de vanor, som utmärka Gasterosteus leiurus.
