Hoppa till innehållet

Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/353

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
15
fiskar.

art äfven inbegripna. Det skulle i sanning icke vara någon ringa lindring för hanen, om honan, sedan hon hade lagt sina ägg, omedelbart uppslukades af någon fiende, ty han nödgas oupphörligt drifva henne bort från nästet.

Hanarne af vissa andra fiskar, som bebo Södra Amerika och Ceylon samt tillhöra två skilda ordningar, hafva den egendomliga vanan att i sina munnar eller gälkaviteter utkläcka de af honorna lagda äggen.[1] Hos de i Amazonfloden lefvande arter, hvilka ega denna vana, äro hanarne, såsom professor Agassiz godhetsfullt meddelar mig, “icke endast i allmänhet bjertare än honorna, utan skilnaden är större under äggläggningstiden än under någon annan tid“. Geophagus-arterna göra så, och hos detta slägte utvecklas under fortplantningstiden en tydlig upphöjning på pannan hos hanarne. Hos åtskilliga arter af Chromidæ kunna, såsom professor Agassiz likaledes meddelar mig, skilnader mellan könen till färgen iakttagas, “antingen de lägga sina ägg i vattnet bland vattenväxter eller lägga dem i hålor, lemnande dem att utkläckas utan någon vidare omsorg, eller i flodslammet bygga flata bon, på hvilka de taga plats, såsom vår Promotis gör. Det bör likaledes beaktas, att dessa nästvaktare höra till de bjertaste arterna i sina respektiva familjer; Hygrogonus t. ex. är klart grön med stora svarta oceller, hvilka omgifvas af den mest lysande röda färg.“ Huruvida det hos alla arter af Chromidæ är hanen ensam, som håller vakt vid äggen, är icke kändt. Det är likväl tydligt, att den omständigheten, huruvida äggen skyddas eller icke, har haft litet eller intet inflytande på färgskilnaderna mellan könen. Det är vidare uppenbart i alla de fall, då hanarne ensamma vårda sig om nästena och ungarne, att de bjertare färgade hanarnes utödande skulle långt mera inverka på racens beskaffenhet än de bjertare färgade honornas utrotande, ty hanens död under den tid, då han vårdar äggen eller ungarne, skulle medföra ungarnes död, så att dessa icke kunde ärfva hans egendomligheter; dock ega hanarne just i många af dessa fall tydligare färger än honorna.

Hos de flesta Lophobranchii (hafsnålar, sjöhästar m. fl.) hafva hanarne på bakre delen af kroppen antingen marsupialpungar eller halfklotformiga fördjupningar, hvari de af honorna lagda äggen utkläckas. Hanarne visa äfvenledes stor tillgifvenhet för

  1. Professor Wyman i Proc. Boston Soc. of Nat. Hist., den 15 September 1847. Äfven W. Turner i Journal of Anatomy and Physiology, den 1 November 1866, sid. 78. Dr Günther har äfvenledes beskrifvit andra fall.