Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/356

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
18
sekundära könskarakterer.

försvinner under vintern, så att hans fötter då nästan likna honans.[1] Denna bildning hjelper tvifvelsutan hanen, då han ifrigt söker efter och förföljer honan. Hos våra vanliga vattenödlor (Triton punctatus och cristatus) utvecklas en hög, mycket tandad kam på hanens rygg och stjert under fortplantningstiden, men försvinner under vintern. Enligt hvad hr St. George Mivart meddelar mig, är den icke försedd med muskler och kan alltså icke användas för ställflyttning. Som den under fortplantningstiden blir i kanten försedd med bjerta färger, kan det knappast vara något tvifvel underkastadt, att den tjenar som en prydnad för hanen. Hos många arter visar kroppen synnerligen kontrasterande, ehuru smutsiga färger, hvilka blifva lifligare under fortplantningstiden. Hanen t. ex. af vår vanliga mindre vattenödla (Triton punctatus) är “ofvan brungrå, hvilket nedåt öfvergår i gult, som under våren förvandlas till en rik, klar orangefärg, öfver allt tecknad med runda mörka fläckar“. Kammen är då likaledes i kanten tecknad med klarrödt eller violett. Honan är vanligen gulbrun till färgen med spridda bruna punkter; hennes undre sida är ofta fullkomligt enfärgad.[2] Ungarne äro mörka till färgen. Äggen befruktas vid läggningen och vårdas sedermera hvarken af fadren eller modren. Vi kunna således sluta, att hanarne genom könsurval erhöllo sina tydligt framträdande färger och prydliga bihang, och att dessa öfverflyttas antingen till hanafkomman ensam eller till båda könen.

Anura eller Batrachia. — Hos många grodor och paddor tjena färgerna tydligen som ett skydd, t. ex. löfgrodornas klart gröna färger och många på marken lefvande arters mörkfläckiga teckningar. Den med de mest i ögonen fallande färger försedda padda, som jag någonsin har sett, nämligen Phryniscus nigricans,[3] hade hela öfre kroppsytan svart som bläck och fotsulorna samt delar af bakkroppen fläckiga af den bjertaste karmosinröda färg. Hon kröp omkring på La Platas nakna, sandiga eller öppna grässlätter under en brännande sol och kunde icke annat än draga till sig hvarje förbigående varelses blickar. Dessa färger kunna vara nyttiga genom att göra denna padda känd för alla roffoglar som en vämjelig munsbit, ty det är välbekant för en och hvar, att dessa djur afsöndra en giftig vätska, hvilken bringar en hunds mun att fradgas, som vore han angripen af vattuskräck. Jag förvånades desto mera öfver denna paddas tydliga färger, som jag nära intill fann en ödla (Proctotretus multimaculatus), hvilken,

  1. Bell, History of British Reptiles, andra upplagan, 1849, sid. 156—159.
  2. Bell, ibidem, sid. 146, 151.
  3. Zoology of the Voyage of the »Beagle», 1843: Reptiles, af hr Bell, sid. 49.