Den sista sak, som behöfver anmärkas, är, att man från många ställen i verlden känner fiskar, som frambringa egendomliga ljud, hvilka i några fall beskrifvas som musikaliska. Ganska litet har uppdagats med afseende på de medel, hvarigenom sådana ljud åstadkommas, och ännu mindre om deras ändamål. Det trummande ljudet hos de europeiska hafvens Umbrina uppgifves vara hörbart från tjugu famnars djup. Fiskarena från Rochelle försäkra, “att hanarne ensamma frambringa ljudet under fortplantningstiden, och att det går för sig att genom dess härmande taga dem utan bete“.[1] Om denna uppgift är trovärdig, hafva vi inom denna klass, den lägsta bland vertebraterna, ett exempel på det, som vi skola finna förherskande inom alla de andra vertebratklasserna, och som, efter hvad vi redan hafva sett, gäller om insekter och spindlar, nämligen att vokala och instrumentala ljud så allmänt tjena som ett kärleksrop eller en kärleksuppmaning, att förmågan af deras frambringande sannolikt först utvecklades i förbindelse med artens fortplantning.
Amfibier. — Urodela. Låtom oss börja med de med svans försedda amfibierna. Salamandrarnes eller vattenödlornas kön skilja
sig ofta betydligt både till färg och skapnad. Hos några arter utvecklas under fortplantningstiden gripklor på hanarnes framfötter, och under denna årstid äro de bakre fötterna hos hanen af Triton palmipes försedda med en simhud, hvilken nästan fullkomligt
- ↑ Hr C. Kingsley i Nature, Maj 1870, sid. 40.
