och döfvande ljud, som frambringas af oxgrodornas hanar och några andra arter, synes enligt vår smak vara ett synnerligen olämpligt uttryck. Icke desto mindre sjunga vissa grodor på ett helt säkert behagligt sätt. I närheten af Rio de Janeiro plägade jag ofta om aftnarne sitta och lyssna på ett antal små Hylæ, hvilka suto på gräsens blad invid vattnet och utstötte behagliga harmoniska, qvittrande toner. De olika ljuden frambringas hufvudsakligen af hanarne under fortplantningstiden, såsom händelsen är med vår vanliga grodas qväkande.[1] I öfverensstämmelse med detta förhållande äro hanens ljudorganer i högre grad utvecklade än honornas. Inom några slägten äro hanarne ensamma försedda med säckar, hvilka öppna sig i struphufvudet.[2] Hos ätliga grodan (Rana esculenta) t. ex. “äro säckarne utmärkande för hanarne och förvandlas, då de under qväkandet äro fylda med luft, till stora klotformiga blåsor, hvilka framträda en på hvardera sidan om hufvudet nära munvinklarne“. Hanens qväkande blir härigenom ytterst starkt, hvaremot honans endast är ett svagt knorrande ljud.[3] Ljudorganerna skilja sig i betydande mån till sin byggnad hos de olika slägtena inom familjen, och deras utveckling kan i alla händelser tillskrifvas könsurvalet.
Reptilier. — Chelonia. Hafs- och landsköldpaddorna förete
icke några väl betecknade könsskilnader. Hos några arter är
hanens svans längre än honans. Hos några är plastron eller
skalets undre yta hos hanen obetydligt konkav med hänsyn till
honans rygg. Hanen af Förenta Staternas slamsköldpadda
(Chrysemys picta) har på sina framfötter dubbelt så långa klor som
honans, och de användas vid könens parning.[4] Hanarne af den
stora sköldpaddan på Galapagos-öarne (Testudo nigra) sägas hinna
till en mera betydande storlek än honorna; under parningstiden,
men aldrig annars, utstöter hanen ett hest, skällande ljud, som
kan höras på ett afstånd af mera än hundra yards; honan gör
deremot aldrig bruk af sin stämma.[5]
Crocodilia. — Könen skilja sig, som det synes, icke till färgen, ej heller känner jag, att hanarne kämpa med hvarandra, ehuru detta
- ↑ Bell, History of British Reptiles, 1849, sid. 93.
- ↑ J. Bishop i Todd’s Cyclop. of Anat. and Phys., vol. IV, sid. 1503.
- ↑ Bell, ibidem, sid. 112—114.
- ↑ Hr C. J. Maynard, The American Naturalist, December 1869, sid. 555.
- ↑ Se min Journal of Researches during the Voyage of the »Beagle», 1845, sid. 384.
