Hoppa till innehållet

Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/359

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
21
reptilier.

är sannolikt, emedan många arter uppföra ett ovanligt skådespel inför honorna. Bartram beskrifver,[1] huru alligatorhanen söker vinna honan genom att plaska och ryta midt i en lagun; “uppblåst, så att han kan spricka, med hufvudet och svansen upplyftade, snurrar och rullar han omkring på vattenytan liksom en indianhöfding, som förtäljer sina krigsbedrifter“. Under parningstiden afgifva krokodilens i underkäken belägna körtlar en mysklukt, som sprider sig på hans vistelseort.[2]

Ophidia. — Jag har obetydligt att säga om ormar. Dr Günther underrättar mig, att hanarne alltid äro mindre än honorna samt i allmänhet hafva längre och smalare st ertar; men han känner icke till någon annan skilnad i den yttre gestalten. Hvad färgen beträffar, kan dr Günther nästan alltid skilja hanen från honan genom hans mera tydligt framträdande färger; så är det svarta, zigzagformiga bandet på ryggen hos den engelska huggormens hane tydligare begränsadt än hos honan. Skilnaden är mycket tydligare hos Nord-Amerikas skallerorm, hvars hane, såsom uppsyningsmännen i Zoological-Gardens visade mig, ögonblickligen kan skiljas från honan derigenom, att han har mera smutsgult öfver hela kroppen. I södra Afrika visar Bucephalus capensis en analog skilnad, ty honan “är aldrig så mycket spräcklig af gult på sidorna som hanen“.[3] Hanen af den indiska Dipsas cynodon är deremot svartbrun med delvis svart buk, hvaremot honan är rödaktig eller gulaktigt olivfärgad med buken antingen enfärgadt gulaktig eller marmorerad med svart. Hanen af Tragops dispar från samma land är bjert grön och honan bronsfärgad.[4] Några ormars färger göra otvifvelaktigt tjenst som ett skydd, t. ex. de i träd lefvande ormarnes gröna färgteckningar och de vexlande fläckiga schatteringarna hos de arter, som lefva på sandiga ställen; men det är tvifvel underkastadt, om färgerna hos många arter, t. ex. hos den vanliga engelska huggormen, tjena till att dölja dem, och detta är ännu tvifvelaktigare i afseende på de många främmande arter, hvilka äro ytterst präktigt färgade.

Under fortplantningstiden äro deras analkörtlar i full verksamhet;[5] så är förhållandet äfven med samma körtlar hos ödlorna och, såsom vi hafva sett, med krokodilernas i underkäken belägna

  1. Travels through Carolina o. s. v., 1791, sid. 128.
  2. Owen, Anatomy of Vertebrates, vol. I, 1866, sid. 615.
  3. Sir Andrew Smith, Zoology of South Africa: Reptilia, 1849, pl. X.
  4. Dr A. Günther, Reptiles of British India, Ray Soc., 1864, sid. 304, 308.
  5. Owen, Anatomy of Vertebrates, vol. I, 1866, sid. 615.